Orange is the new black försöker vara 24 – med varierande framgång

Det populära fängelsedramats femte säsong utspelar sig under bara några dygn. Det resulterar i en ambitiös, annorlunda och stundvis brilliant, men väldigt ojämn, säsong.

Fängelsedrama. Jessica Pimentel och Dascha Polanco i den femte säsonge av Orange is the new black.

Orange is the new black finns på Netflix.

Hur fräschar man upp en serie som pågått i många säsonger? Ofta introducerar man nya karaktärer, eller flyttar dem till en helt ny situation, eller så hoppar man kanske framåt i tiden. I den nyaste säsongen av Orange is the new black har serieskaparen Jenji Kohan valt en mer experimentell väg.
Säsong fem startar visserligen precis där den tidigare slutade: ett upplopp har börjat i Litchfieldfängelset och Daya (Dascha Polanco) riktar en pistol mot mardrömsvakten Humps (Michael Torpey). Men till skillnad från tidigare år utspelar sig de följande tretton avsnitten under endast några dygn, i samma stil som till exempel serien 24.
Upplopp är ett populärt, ja kanske till och med lite slitet, tema i fängelseserier. Till exempel HBO-serien Oz behandlade efterdyningarna av ett upplopp i en hel säsong. Upploppet i Litchfield känns ändå som en naturlig vändning efter de katastrofala följderna av privatiseringen av fängelset, och därför är det också passande att Taystee (förträffliga Danielle Brooks) och hennes kamp för att skipa rättvisa är hjärtat i den här säsongen.
Frågan är ändå om OITNB behöver experimentera över huvud taget. Serien startade med att Piper (Taylor Schilling) inledde sitt fängelsestraff. Nu får vi veta att hon endast har tre månader kvar. Kanske var berättargreppet ett sätt att förlänga hennes vistelse, men eftersom Piper redan länge varit seriens minst intressanta karaktär är det en dålig orsak.
Valet att låta hela säsongen utspela sig under några dygn är ambitiöst och stundvis väldigt spännande. Men även om själva handlingen är både angelägen och gripande – debatten om privat, vinstdrivande fångvård är om möjligt ännu mer aktuell i år – har seriens huvudsakliga styrka alltid varit dess karaktärer. Rollgalleriet i Litchfield är bland de mest mångfacetterade på amerikansk tv. Den begränsade tidsaxeln betyder tyvärr att en del av fångarna inte har så värst mycket att göra. Till exempel spåret där Red (Kate Mulgrew) och Blanca (Laura Gómez) i flera avsnitt smider planer i ett amfetaminrus är inte alls lyckat.
Ett av seriens kännetecken, den skickliga balansen mellan drama och komedi, fungerar också mindre bra då de underliggande tongångarna är så mörka. Seriens komiska inslag har ofta varit träffsäkra, men lättsinniga. Nu slår skämten ofta slint: det är svårt att skratta när någon trillar i en blodpöl eller när vakterna förödmjukas. Tillbakablickarna på fångarnas liv före fängelsetiden fungerar inte heller lika bra som förr. De bidrar sällan till nya insikter om karaktärerna.
I grund och botten lider Orange is the new black av samma problem som många andra Netflixserier; säsongen är helt enkelt lite för lång. I stället för att ha en utmärkt säsong på tio avsnitt får man en medelmåttig säsong på tretton avsnitt. Det positiva är emellertid att även en medioker säsong med Orange-gänget är intressantare och mer underhållande än de flesta andra serier just nu.
ANDRA LÄSER