Lillans lågvattenmärke

Lilla Teaterns Ta mig till er ledare, skriven av Matti Linnavuori och regisserad av teaterns konstnärliga ledare Raila Leppäkoski, är inte bara dålig på ett vanligt, tråkigt sätt, utan på ett sätt som gör mig så upprörd att jag skulle vilja ringa de ansvariga och kräva dem på en förklaring. Det är bortom min fattningsförmåga att sådan rasistisk, kvinnoförnedrande, billig och kränkande smörja har kunnat nå en scen i Finlands huvudstad år 2016. ”Politiskt inkorrekt lustspel”, heter det, men det känns som en definition som har klistrats på som skydd mot möjliga invändningar. Jag köper den inte.

Frågan som stör mig mest efter föreställningen är huruvida ingen, under något skede av produktionen, kommit med någon invändning? Har ingen kommit på tanken att man kanske kunde stryka ett par dussin av ”neger”-orden i manuset? Kanske en del av den långa utläggningen om hur den svarta hudfärgen inte försvinner ens efter att flera generationer vistats i norr? Här hjälper det inte att vifta med ”det är meningen att det ska vara politiskt inkorrekt”-kortet, inte heller med kortet ”men det var så de tänkte på 1700-talet”. Det här är flagrant, fullskalig rasism som gör mig illamående.

Vidare undrar jag om ingen möjligen heller föreslagit att man kanske kunde stryka ett par tre av våldtäkterna som sker helt öppet och utan att männen ställs till svars eller ens ifrågasätts? Speciellt efter den diskussion som förts om teatervåldtäkter efter Anna Paavilainens Play Rape.

Har alla tyckt att det är okej att spela på fullständigt förlegade stereotypier om samer som faller i trans av trummande och supande skogsfinnar med låg intelligenskvot? Har alla tyckt att det är roligt med lite trafficking, eventuellt pedofili: ”Flickan har tillfredsställt mig muntligt, hon är fortfarande oskuld så vi kan få ett bra pris för henne i Paris.” Ja, men hon måste ju betala för resan, invänder kaptenen. ”Om vi tröttnar på henne kanske vi dumpar av henne redan i Köpenhamn.” Och flickan sitter där tyst och ser skamsen ut.

Det är i så fall det som är det mest upprörande, att ingen har ifrågasatt. Eller, om någon gjort det, att hen inte har blivit hörsammad. Själv hade jag helst ställt mig upp, avbrutit pjäsen och gått ut. Jag kan anta att åtminstone en del av premiärpubliken kände sig lika illa till mods, eftersom ensemblen, så som är kutym, inte applåderades in tre gånger utan applåderna snabbt dog ut efter att alla fått sina blombuketter. Jag har medkänsla för skådespelarna som kanske inte har något annat val än att spela de roller de blir tilldelade. Alla gjorde sitt bästa, på ett proffsigt, om än inte direkt hängivet sätt.

Förutom allt det andra som har misslyckats med pjäsen, saknar den även fungerande dramaturgi och röd tråd, vilket betyder att det är svårt att få grepp om vad den över huvud taget handlar om, utöver de historiska referenserna här och där. Vad är budskapet? Att pjäsen var en av vinnarna i Vivica Bandler-tävlingen är för mig obegripligt. Det enda som fungerar i föreställningen är tvåspråkigheten.

Läs även Västra Nylands recension och Östnylands recension av pjäsen.