Hennes böcker rensas ut ur hela Litauen

Över en natt beslöt den litauiska författaren Ruta Vanagaites förlag att förstöra alla hennes 27 000 böcker. Orsaken var att hon har kritiserat en partisanledare från andra världskriget.

Ruta Vanagaite tar emot i sin rymliga lägenhet i ett nybyggt höghus utanför Vilnius. Det ligger precis invid skogsbrynet och från hennes balkong ser man direkt in i skogen. Invid dörren ligger Brisus, en brun labradorhanne med grånande nos och vänligt viftande svans.

I Vanagaites situation är det ingen nackdel att ha en stor hund hemma.

– Folk spottar efter mig på gatan. "Ryska hora!" ropar de. "Judiska luder!"

Vanagaite har varit med förut. När hennes internationellt mest kända bok Mūsiškiai eller "Vårt folk" kom ut för två år sedan blev hon utskälld i offentligheten. Boken handlar om Förintelsen och vanliga litauers roll i massmördandet av judar i Litauen, som före andra världskriget hade en av Europas största judiska befolkningar.

– Jag skrev om vem det egentligen var som dödade judar – inte bara tyska eller kriminella utan vanliga litauer. Det gjorde folk rasande och jag fick ha livvakt med mig när jag uppträdde på bokmässor. Men många stödde mig och boken sålde otroligt bra. Det som pågår nu är annorlunda.

Den 26 oktober hade Ruta Vanagaite releasefest för sin senaste bok, en självbiografi. Också förläggarna var med.

– Nästa dag blev jag uppringd av en journalist som frågade om jag visste att förlaget har rivit upp vårt kontrakt och nu var i färd med att rensa ut alla mina böcker ur bokbutikerna. Förlaget hade inte ens brytt sig om att meddela mig.

Utrensningen sattes i gång efter att Ruta Vanagaite hade kritiserat Adolfas Ramanauskas. Han var en litauisk partisanledare, med kodnamnet Vanagas, som arkebuserades av sovjetmyndigheterna år 1957. I litauisk historieskrivning är han en hjälte och parlamentet behandlar nu ett förslag att göra år 2018 till Ramanauskas jubileumsår.

- När jag hörde om jubileumsåret fick jag en känsla av att det var något som inte stämde. Jag gick tillbaka till hans fall i arkiven och hittade uppgifter om att han gick med på att samarbeta med KGB innan han gick under jorden. Han gömde sig i tio år och när han greps av sovjetmyndigheterna gav han dem namnen och adresserna till alla de 22 personer som hade gömt honom medan han höll sig dold. Är det en hjälte?

Vanagaite anser samtidigt att Ramanauskas inte behöver demoniseras.

– Jag betraktar honom inte som något monster. Poängen är att detta är en komplicerad historia och vi behöver få hela bilden. Så jag beslöt att lägga fram de här bevisen för kommissionen i parlamentet som ska fatta beslut om jubileumsåret. Till saken hör att jag själv inte har tillgång till KGB-arkiven i sin helhet, det har bara de anställda. Där kan finnas fler uppgifter. Det här måste helt enkelt undersökas och professionella historiker borde tas med i diskussionen.

Samma dag som Vanagaite hade sin releasefest blev hon tillfrågad av en journalist vad hon ansåg om att parlamentet ska utnämna 2018 till Vanagas år.

– Är det sant att han sköt judar? frågade journalisten. Jag svarade att jag inte har hittat några sådana bevis. Däremot har jag kommit fram till andra problem kring honom. En timme senare gick budskapet som en löpeld i alla litauiska medier om att jag anklagade vår nationalhjälte för att vara KGB-agent.

Att Vanagaite aldrig hade kallat Vanagas KGB-agent spelade vid det här laget ingen roll.

– Vanagas hann aldrig samarbeta med KGB eftersom han gick under jorden. Vad jag har sagt är att som litauisk medborgare måste vi ställa oss vissa frågor om honom.

Men hetsjakten var redan i gång och pågick i flera veckor. I spetsen gick hennes eget förlag, Alma Littera som är ett av Litauens största. Det har gett ut alla Vanagaites sex böcker, av vilka flera har sålt i tiotusentals exemplar. Förlaget äger också ett stort antal bokhandlar. Nu har det brutit kontraktet med Vanagaite och samlat in sammanlagt 27 000 böcker av henne från litauiska bokhandlar. Varenda bok ska förstöras.

– De har dammsugit minsta bokhandel i Litauen. De erbjöd mig att köpa alla böcker för 100 000 euro, men det är pengar som jag inte har.

Det litauiska etablissemanget deltog i hetsjakten. Vytautas Landsbergis, som ledde självständighetskampen i början på 1990-talet, uppmanade Vanagaite att gå ut i skogen och hänga sig. En analytiker inom försvaret kallade henne en soldat i Putins informationskrig. Allmänna åklagaren undersökte om hon kunde dras inför rätta på grund av smädelse, men kom fram att så inte var fallet.

Enligt Vanagaite är reaktionerna ett exempel på hur djupt arvet efter Sovjetunionen fortfarande sitter, trots snart tre decennier av demokrati. Litauen har varit självständigt i 26 år och är medlem i EU sedan 2004.

– Svartvitheten, tron på sammansvärjningar, att nationella myter är heliga och att individen inte spelar någon roll... Allt detta är en del av sovjetarvet. Ingen kan tro att jag gör detta därför att jag är intresserad av ämnet, att jag tror på yttrandefriheten. Nej, det måste vara någon annan som ligger bakom. Någon som betalar mig bra. Ryssland, Putin eller judarna!

Vanagaite skrattar. Trots att hon som författare är i en situation där hennes böcker bokstavligen bränns på bål kan hon inte låta bli att se det komiska i situationen.

– Att förstöra 27 000 böcker på grund av vad jag sagt... Förläggaren kunde ha sagt att vi inte håller med Ruta Vanagaite. Men att rensa ut böcker som inte har något med saken att göra? Böcker som handlar om kvinnor och män, om att åldras, min självbiografi? Det är ju inte klokt.

De här reaktionerna påminner mycket om det som sker i Polen och Ungern.

– Ja. Självklart är Ryssland alltid en fara, vi har en historia av att bli ockuperade, nu ett problem med rysk propaganda och så vidare. Men varför ska vi ljuga för oss själva? Då utnyttjar ju Putin oss. Varför ska vi betrakta vårt folk som ett barn som inte tål sanningen?

Vanagaite har inga planer på att lämna Litauen, även om hon nu blir tvungen att ge ut sina böcker själv.

– Jag kommer inte att hitta något nytt förlag i Litauen. Ingen vill ge ut mina böcker just nu. Svetlana Aleksijevitj uppmanade mig att resa bort ett tag, vilket jag gjorde när det var som värst. Men sedan återvände jag. Om jag ska fortsätta jobba och skriva måste jag bo där mitt språk finns. Och nu när jag har börjat forska kring partisanerna kan jag inte bara låta dem vara. Jag vill skriva om det. Inte just nu, men en dag ska jag göra det.