HBL Debatt: Utan fondernas stöd tvingas staten betala

Varje år ansöker tusentals finlandssvenska organisationer och privatpersoner om stöd och bidrag från fonderna och stiftelserna. Otaliga stipendieansökningar lämnas in, med beskrivningar av både små och större projekt och planer.

Stödbesluten kommer ett antal månader senare, och parallellt med besluten startar en återkommande diskussion. Vem beslutar om stöden? Hur garanteras sakkunskapen bland dem som bedömer ansökningarna? Varför blev vårt projekt utan finansiering? Hur är det möjligt att alla andra tycks få det de vill ha, medan jag blir utan? Och – sist men absolut inte minst viktigt – vilket ansvar har fonderna för finlandssvenskhetens överlevnad? Är det inte fondernas plikt att hålla liv i alla de projekt och processer som startas upp i Svenskfinland?

Frågorna är relevanta. De privatägda fondernas och stiftelsernas betydelse för det svenska i Finland kan knappast överskattas. Men det är inte enbart språkdimensionen som behöver lyftas fram. Årligen fördelas tiotals miljoner euro mellan olika ändamål. Stödmottagarna är institutioner, organisationer och enskilda personer. Det är lätt att göra upp en lista över forskningsprojekt, filmer, vernissage, utbildningsprogram och annat för finländarna oerhört relevant som aldrig skulle ha genomförts utan fondstöd.