Kanonen på 1950-talet, Just Fontaine, är överlägsen etta i målsnitt med 30 fullträffar på 21 matcher. 13 av målen kom i VM i Sverige 1958, en notering som aldrig kommer att slås. Fontaine tvingades avsluta sin karriär alldeles för tidigt på grund av efterhängsna skador. Ortopedin, kunskapen om återhämtning och kostlära låg inte på samma nivå som i dag. Då det gäller kostlära finns det visserligen numera alldeles för många irrläror så kanske att folk ändå mådde bättre på 50-60-talet?
Michel Platini och Zinedine Zidane var i högre grad offensiva kreatörer än utpräglade avslutare även om i synnerhet Platini också hade ett gudomligt målsinne. Betydligt gudomligare än hans sinne eller snarare avsaknaden av sinne för rätt och fel och avsaknaden av den moraliska kompassen som gjorde att han gick vilse från den smala vägen i sin jakt på smutsiga miljoner i kabinetten.
David Trezeguet var en oerhört vass avslutare, likaså Jean-Pierre Papin. Båda var dock rätt enkelspåriga. Av nuvarande storskyttar är Antoine Griezmann, Kylian Mbappé och Karim Benzema betydligt mer nyanserade.
Då Olivier Giroud gjorde mål mot Australien gick han upp jämsides med Thierry Henry som bästa målskytt i det franska landslaget. Henry rankas allmänt som en av Frankrikes bästa spelare genom alla tider och Henrys elegans på planen ska sent glömmas. Hans spel var en kombination av Dennis Bergkamps finess, eller varför inte Jari Litmanens, och Ronaldos, och här syftar jag på originalets, snabbhet.
Giroud har kanske inte elegansen som Henry men är tack vare sin mångsidighet, fysik och vinnarskalle ett utmärkt alternativ för klubb- och landslag att matcha. Och tekniskt sett är Giroud betydligt bättre än många anser.
Giroud har ifrågasatts i åratal. Först i Arsenal, sedan i Chelsea och ibland också i AC Milan. I Arsenal blev det 105 mål på 253 matcher, i Chelsea 39 på 119 och i Milan så här långt 23 på 57 matcher. Och en massa framspelningar.
Fina siffror som ändå inte berättar allt om Girouds storhet. Med sin förmåga att ta emot bollar, vänta in medspelare, alltid utgöra ett hot i straffområdet och med sin fysiska presens skapar han ytor och möjligheter åt sina medspelare.
Han verkar dessutom vara en rätt skön typ och det är en egenskap som inte ska underskattas i dagens extremt egocentriska fotbollsvärld.
Girouds målsnitt i landslaget är bättre än Henrys, bättre än Griezmanns och bättre än Benzemas.
Benzema hade gjort betydligt fler mål än de 37 han mäktat med och också noterats för betydligt fler landskamper än de 97 han noterats för. Men Realanfallaren har som bekant inte alltid varit den mysigaste lagkamraten utan idkat utpressning på lagkamrater och var därför i många år borta från landslagsdiskussionen. I år skadade han sig före VM och missar turneringen, något som kanske i långa loppet gynnar de regerande världsmästarna. Lagmoral och trivselfaktorer är viktiga saker.
Rollfördelningen kan bli tydligare och i landslagstränaren Didier Deschamps papper har Giroud alltid spelat en stor roll. Giroud är inte den snabbaste, mest tekniska eller mest spektakulära spelaren men man vet så att säga vad man får med honom på planen. Proffsigheten skiner igenom i varje moment. Låter väl lite som Deschamps själv som spelare. Deschamps var inte bäst i världen men han var väldigt duktig på att vara bäst på det han skulle vara bäst på. Lite som Giroud.
Frankrike dras med skador, och fick mot Australien också Lucas Hernandez skadad, men är det något lag som har råd med skador är det Frankrike med sin oerhörda bredd. Premiären mot Australien var bra även om det fanns vissa drag av den nonchalans som gjorde att laget åkte ut tidigt i EM senast. Mot Australien hade man råd med det men Danmark på lördag blir ett helt annat test.
Ett Danmark som före turneringen av många sågs som en utmanare och en farlig svart häst. Premiären mot Tunisien väckte, trots att laget spelade upp sig efter paus, dock en del frågor. Danmark tjusade alla i EM senast och det låg ett skimmer av frihet och oräddhet över lagets spel. Det verkade som att laget inte hade något att förlora då.
Mot Tunisien uppträdde laget som om man hade väldigt mycket att förlora och då saknades flytet mot ett, ska sägas, ypperligt fysiskt och hårtjobbande Tunisien.
Danmark har ridit på en våg av framgång de senaste åren men nu står laget inför ett utgångsläge man gärna hade undvikit. En förlust mot Frankrike på lördag kunde bli ödesdiger.
Danmark vet visserligen hur Frankrike besegras. Laget gjorde det två gånger om i Nations League senast. Men att jämföra Nations League med VM är som att jämföra Stadium 974 i Doha med Maracana i Rio de Janeiro.
ANDRA LÄSER
