Han har aldrig vunnit ett val – men nu kan han bli Norges statsminister

Jonas Gahr Støre var utrikesminister i Jens Stoltenbergs regering när jag intervjuade honom första gången. Det var kanske hans drömjobb – att få sitta med i maktens finrum för att försöka göra världen lite bättre. Dittills hade han varit en begåvad rådgivare bakom andra makthavare, inte minst Gro Harlem Brundtland, som var den som upptäckte honom. Nu var det dags för honom själv.

Jag minns en man som ivrigt lutade sig fram över skrivbordet när han blev engagerad. Dokumenthögarna föste han undan samtidigt som han förde långa resonemang om orättvisorna i världen. Som ung hade han jobbat med människorättsfrågor i Afrika tillsammans med sin fru Marit och han har också varit generalsekreterare för Röda Korset i Norge. Inte för inte har han kallats Norges Obama.

Det var också under tiden som utrikesminister (2005–2012) som han råkade ut för ett attentat som kunde ha kostat honom livet. Støre befann sig i ett mötesrum på ett norskfinansierat hotell i Kabul när talibanska terrorister stormade hotellet. Han var där med en stor norsk delegation och det har spekulerats i att angreppet var riktat mot just den norska utrikesministern. I alla händelser beordrades han av sina livvakter ligga ner på golvet tillsammans med övriga mötesdeltagare medan den vettlösa beskjutningen pågick på annat håll i hotellet. En norsk journalist dog och flera andra norrmän skadades.

År 2014 var det dags för Gahr Støre att ta över som partiledare för Arbeiderpartiet efter populäre Jens Stoltenberg. Då hade han gått i inrikespolitisk lära som hälso- och omsorgsminister, något som behövdes eftersom utrikespolitiken var hans bravur men som partiledare måste han också känna människors vardag.

Det var ett stukat parti han tog över, sargat efter Utøya-massakern och med en färsk valförlust i bakfickan.

Precis som för flera andra socialdemokratiska partier i Europa har Arbeiderpartiets kräftgång fortsatt. Val efter val har det hostat, och också nu väntas partiet tappa jämfört med tidigare.

Ändå kan Jonas Gahr Støre bli Norges nästa statsminister efter valet på måndag, den 13 september. Han har en längre tid toppat mätningarna över vem norrmännen vill se som nästa ledare för landet, och om bara de andra partierna i röda blocket gör lika väl ifrån sig på riktigt som i mätningarna, kan Støre få anledning att utropa "äntligen”.

För han har bidat sin tid och finslipat sin stil. Det han fick kritik för i början – att han är för teoretisk, tråkig och intellektuell – har han arbetat bort, och i partiledardebatterna nu får han höga betyg för att han är skarpare i sina uttalanden samtidigt som han är mer folklig och till och med humoristisk.

En sak kan han dock inte göra så mycket åt – sin förmögenhet. “Röd och rik” har någon kallat honom. Det har stuckit många i ögonen och mer än en gång har det spekulerats i om han, som sägs vara god för 150 miljoner norska kronor (14 miljoner euro), kan vara en riktig socialist.

Betydligt intressantare är ändå hur stort det ideologiska svängrummet egentligen är för Støre i ett land med så enorma oljetillgångar att de sätter sin prägel på det mesta. Visst finns det saker som det röda och blåa blocket ser olika på i valrörelsen – till exempel i vilken mån de sociala skillnaderna växer och vad som behöver göras åt det.

Över dagspolitiken svävar ändå den obehagliga fråga som gör varje person impopulär som vågar ställa den: Har Norge blivit så beroende av oljan att det i princip är ett land omöjligt att förändra?

Den eskalerande klimatkrisen får frågan att bränna på allt fler läppar.

Jonas Gahr Støre har sagt att han vill vara en klimatets statsminister. Men vågar han på allvar öppna den Pandoras ask som handlar om oljeberoendet?