Konstrecension: Kollektivt men hyperindividualistiskt i normkritisk grupputställning

Utställningen coming to terms vill engagera besökaren, men riskerar fastna i hippa termer och långa cv:n. Helen Korpak ser ändå en öppenhjärtig avsikt och visuell ambition, inspirerad av framlidna tänkaren bell hooks.

Filmmanuskript i form av bilder. Väggbonad av Jaana Kokko med hängmatta för läsning i bakgrunden.
Helen Korpak
21.09.2022 05:01

BILDKONST

Karina Griffith, Giovanna Esposito Yussif, Jaana Kokko
coming to terms.
Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16.
Till 2.10.
Författaren bell hooks insisterade i tiderna på att hennes namn skulle skrivas med små bokstäver, eftersom hon menade att hennes verk var viktigare än hon själv. Som person skulle hon inte framhävas, utan hon önskade att hennes arbete skulle få representera henne.
Ett knappt år efter hooks död är hennes motstånd mot all slags personkult mer aktuellt än någonsin. Gränsen mellan konstnär och verk luckras upp i takt med att vårt hyperindividualistiska samhälle knakar i fogarna.
Som referens är alltså hooks i högsta grad relevant, och det är inte förvånande att Karina Griffith, Giovanna Esposito Yussif och Jaana Kokko lånar från henne i sin utställning coming to terms på Sinne.

Individfokuserad aktivism

I coming to terms hyllas hooks på ett konkret sätt, nämligen i sättet på vilket man valt att skriva titeln. De små bokstäverna får namnet att se ut som om de ryckts ur en större helhet, men för först och främst tankarna till hooks, inte minst för att ett urval av dennas texter finns att läsa i galleriet.
Till skillnad från hooks lägger ändå konstnärerna och curatorn i högsta grad fokus på individen. Rejäla biografier som redogör för varje medverkandes karriär finns till handa, vilket blir till flera sidor eftersom man också bjudit in gäster som deltar med korta program under utställningens lopp.
Akademisk terminologi och listor över åstadkommanden betyder inte mycket för en helt vanlig galleribesökare, utan signalerar främst medlemskap i ett visst, nischat etablissemang. Information är till för de invigda. Det känns konstigt, men också typiskt. I denna tidsålder handlar aktivism om individen.

Normkritiska frågor utan svar

Inom konsten har man försökt göra motstånd till detta. Det anrika evenemanget Documenta i Kassel hade i sin femtonde upplaga i år totalt fokus på olika konstnärskollektiv. Resultatet var på många sätt misslyckat, men så var det också konceptet som var den egentliga poängen.
I coming to terms tar curatorn Esposito Yussif fasta på det pågående intresset för samarbete (därav även gästerna) men lyfter samtidigt fram de medverkande skilt för sig. Kanske det är lämpligt i denna kontext som i stor utsträckning handlar om rasism. Vem har historiskt sett fått bli sedd som individ, och vem har slagits ned och buntats ihop med sina gelikar.
Utställningstexten ställer viktiga samhälleliga frågor, men däri ligger även problemet: den normkritiska konsten tenderar kasta ut frågor i tomma intet, utan att försöka svara på dem.
Även om informationen kring coming to terms utgörs av en samling ord och uttryck som just nu återfinns i så gott som varenda hippa konstrelaterade text – position, trauma, arkiv, praxis, blick, mani­fes­tering – faller allt det egentliga konstnärliga innehållet som tur inte offer för framhävandet av urvattnade ord. Att ifrågasätta utformningen av de arkiv som förvaltar mänsklighetens historia är oerhört viktigt, men det verkar vara svårt att inom konsten få till stånd något kraftfullt kring ämnet.

Allt spelar roll

I Karina Griffiths verk finns en del text som bör tas in, men också en sammanhängande idé. Hon ifrågasätter programmet i ett filmevenemang som ägt rum för nästan 30 år sedan, vilket är en fin påminnelse om att även till synes små händelser sprider ringar på vattnet. Och inte bara händelser, utan även decennier gamla i stort sett okända filmer. Allt spelar en roll, och därmed bör man försöka sitt bästa i varje stund.
Griffith har också inkluderat ett anteckningsblock och uppmanar besökaren att tipsa om olika ”black archives”, det vill säga arkiv som existerar för att samla och skriva en icke-vit historia. Talande är att den helsingforsiska publiken två veckor efter vernissage bara plitat ned två namn.
Jaana Kokko står å sin sida för utställningens visuellt dominerande verk: en nästan tre meter lång väggbonad med namnet Manuskript för Mansikkapaikka (2022). Detta ”manuskript” är skrivet i form av bilder. De är inte direkt hieroglyfer, utan snarare symboliska nycklar som Kokko redogör för i en välformulerad liten väggtext. Att få bli invigd är av stor betydelse här.
Och bell hooks, vars ande influerat coming to terms, är som sagt närvarande även genom några av sina texter som satts in i en mapp. När man läser dem är det inte svårt att förstå att hooks ville att hennes författarskap skulle föra hennes talan, för de är medryckande och intelligenta så det förslår.
I urvalet av relativt lättlästa och mångsidiga (men dock engelskspråkiga!) texter bevisar Griffith, Esposito Youssif och Kokko att de trots allt vill engagera besökaren. De lär inte lyckas på bred front, men trots somliga inkonsekventa stilistiska val finns det en öppenhjärtlig avsikt och visuell ambition i deras utställning.

ANDRA LÄSER