Slöfocken en symbol för motstånd

Kvinnan som isolerar sig i sin lägenhet har blivit en bild för motstånd i det hurtiga nyliberala samhället. Isabella Rothberg läser Ottessa Moshfegh.

Plock & fyndIsabella Rothberg
01.09.2019 06:00
Passivitet kan vara motstånd. Att ligga på sin solkiga madrass och titta upp i taket eller loj på sin balkong och höra stojande människor i Borgbackens åkattraktioner, kan vara en form av protest. Det har vi sett i den inhemska litteraturen med romaner som Saara Turunens geniala Sivuhenkilö och Sisko Savonlahtis intelligenta underhållningsvariant Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu. I båda böcker iakttar huvudpersonen, en ung kvinna, samhället utifrån. Arbetsmarknaden och patriarkala strukturer har tryckt ut henne i marginalen, men det är också ett slags val att hålla sig där – i lägenheten, i sitt eget rum.
Huvudpersonen i den amerikanska författaren Ottessa Moshfeghs raljerande, svinroliga och obekväma My Year of Rest and Relaxation (2018), som nyligen utkom i svensk översättning på Modernista, tar det ett steg längre. Hon låter sin flotta Manhattanlägenhet förfalla, lakanen gulna och soffan täckas av svettfläckar och sätter sprätt på arvet från sina döda föräldrar på en cocktail av receptbelagda mediciner: diverse ångestdämpande och lugnande. Det bör tilläggas att romanen utspelar sig 2000, det vill säga nästan tjugo år innan debatten om det massiva missbruket av receptbelagda opioider i USA tagit fart.
Men det är varken nöjesknarkande eller någon strategi för att klara av livskarusellen som driver huvudpersonen. De gånger hon i ett slags black out-tillstånd, hög på den påhittade superdrogen Infermiterol, tagit sig ut ur lägenheten, interagerat med andra människor, festat, shoppat, bokat skönhetsbehandlingar och initierat sexuella möten betecknar hon efteråt som kolossala misslyckanden. Målet med medicineringen är nämligen att sova. Sova sig bort från allt. Sova sig till en ny människa.

ANDRA LÄSER