Minttu Mustakallio skäms inte om det hörs att hon är finskspråkig: Att spela teater på svenska berikar mig som konstnär

För tillfället är Minttu Mustakallio aktuell i Själarnas ö på Svenska Teatern, hennes tredje teaterproduktion på svenska. På scenen löper svenskan obehindrat, och även intervjun görs huvudsakligen på svenska. Ibland inleder Mustakallio på svenska för att sedan kasta sig ut i ett längre resonemang på finska, ibland hoppar hon flera gånger mellan språken i en och samma mening. ”Älyttömän spännande!”

– Jag hade inte alls tänkt spela teater på svenska. Däremot har det varit en dröm för mig att filma i Sverige, säger Minttu Mustakallio.

Då hon för fem år sedan fick ett telefonsamtal av dramaturgen och regissören Anna-Mari Karvonen med frågan om hon ville spela Roland Schimmelfpennigs pjäs Peggy Pickit ser Guds ansikte kunde hon inte motstå erbjudandet, trots att hon aldrig spelat på svenska förut.

– Jag hade varit på Svenska Teatern typ två gånger, dels för att min svenska inte var så bra, men dels också på grund av repertoaren. Då jag gick på Teaterhögskolan kändes Svenskis repertoar ganska tryggt tillrättalagd, teatern var inte precis glödhet. 

Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och Minttu Mustakallio var pigg på nya professionella utmaningar. Det kändes som ett intressant steg att byta hus och träffa helt nya människor.

– Jag hade spelat ... säger man i eller på ... på Nationalteatern i tjugo år, först som anställd och sedan som gäst. Eftersom jag filmar väldigt mycket är jag van att hoppa in i nya arbetsgrupper hela tiden, men numera känner jag nästan alla på finska sidan. På svenska sidan kände jag ingen i hela huset då jag kom! 

I Mustakallios första jobb på svenska hade hon en finskspråkig regissör som stöd, men sedan blev det Lilla Teatern, Män kan inte våldtas och regissören Sara Giese från Sverige, som inte kunde någon finska alls. Men också det gick bra.

– Om jag ska summera det hopp jag tagit: det är härligt att kunna byta teaterhus. Det finns murar på så många nivåer och språket är inte den minsta av dem. Själv upplever jag att möjligheten att jobba på två språk har berikat mitt konstnärliga arbete oerhört mycket. 

Att Mustakallio som helt finskspråkig kastat sig ut i detta har väckt många frågor bland hennes finskspråkiga kolleger.

– Många har reagerat ungefär att nämen för helvete, hur klarar du av att göra det där?! Vissa kolleger vill inte ens komma och titta på teater på svenska, de tänker att de inte kan språket. Jag säger åt dem att hör ni, jag hade inte använt svenskan aktivt sedan jag skrev studenten, kom hit nu bara.

Skammen för att säga fel leder till att många finländare inte vågar tala svenska alls, upplever Minttu Mustakallio.

– Då jag arbetar har jag en text som jag lär mig, jag behöver inte hitta på själv. Jag gör mitt bästa för att uttala så bra jag kan, men jag skäms inte om det hörs att jag är finskspråkig.

I samband med sina svenskspråkiga jobb har Mustakallio insett att skammen fungerar också åt motsatt håll, att svenskspråkiga skäms för sin finska.

– Det är något majoriteten inte diskuterar, i stället pratar vi bara om hur tungt det är för oss finskspråkiga. Vi kan lära oss mycket av varandra.

– Det vore alldeles förfärligt om det låter som om jag läste utantill! Jag litar på min yrkeskunskap som skådespelare, men processen är helt annorlunda på svenska för mig. Jag läser texten på ett annat sätt och under mycket längre tid än på finska. Sen funderar jag på alla små detaljer: är det i eller på, en eller ett – till och med då jag står på scen! 

Vad en skådespelare egentligen tänker då hon står på scen är något publiken inte behöver veta, tycker Mustakallio.

– Huvudsaken är att man alltid har en tanke, att det finns en själ inuti. Fast nu då folk läser det här vet de att jag kanske funderar på någon grammatikdetalj medan jag skriker och härjar på scenen, haha! Själv upplever jag att det gör mig gott att gå en annan väg än jag gör på finska, då jag inte behöver tänka på språket alls.

Får man en blackout mitt i pjäsen kan det kännas extra häftigt om språket man spelar på inte är ens eget. Men Mustakallio påminner om att skådespelararbete är mer än bara språket.

– Alla får blackout ibland. I Peggy Pickit ser Guds ansikte hände det inte ofta, jag hade pluggat texten så noggrant. Men jag minns nog hur jag satt där på scenen och plötsligt inte visste vad jag skulle säga och insåg att jag inte kan improvisera på svenska, jag har inte synonymer. På något sätt kom jag igenom det och fick fatt i tråden igen.

– Jag känner nog mig fri, men inte lika fri som på finska. Om jag saknar ett ord kan jag ibland plocka in en rörelse och komma vidare så, det kan också vara intressant. Och jag tycker inte det är så farligt att misslyckas heller.

Att spela teater inför levande publik kväll efter kväll är något helt annat än att arbeta med tv eller film, vilket Minttu Mustakallio också gjort mycket. Framför kameran kan man göra saker på nytt om något går fel. I somras arbetade hon för första gången framför kameran i Sverige, i tv-serien Hålla samman som regisseras av Maria Blom och har premiär 2023. 

– Inspelningarna var i Skåne, första gången jag tog en taxi från stationen förstod jag inte ett ord av vad taxichauffören sa! Men annars var allt underbart, det kändes inte svårt fast det var en helsvensk arbetsgrupp. Ni förstår väl att jag inte är svenskspråkig, sa jag, och alla bara nickade. Men jag vet inte om de riktigt förstod det ändå. 

Vid inspelningarna kunde till exempel ny text ibland dyka upp på väldigt kort varsel.

– I en scen hade jag en lång dialog med en kollega och samma morgon dök plötsligt ett förändrat manus upp. Då fick jag nog en smärre chock och tänkte att det här klarar jag inte. Men sen lugnade jag ner mig, läste på nytt och allt gick bra. 

Vintern 2023 är det dags för hennes teaterdebut i Sverige, då hon gör en stor roll på Norrbottensteatern, i en pjäs av Christina Herrström. Regissör är Sara Giese, bekant från Män kan inte våldtas. Skrämmande men spännande, tycker Mustakallio.

I Ylivieska i norra Österbotten där Minttu Mustakallio växte upp lyste svenskan med sin frånvaro.

– I skolan klagade nog många. Varför måste vi läsa det här, vi kommer aldrig att använda det här ... Själv tänkte jag inte så, jag har alltid tyckt om språk. Min mamma var något av ett språkgeni: förutom finska kunde hon latin, engelska, tyska, franska, svenska och spanska.  

Minttu lärde sig både svenska, engelska, tyska och franska i skolan, och efter gymnasiet flyttade hon till Spanien och lärde sig spanska där.

– Kanske språkintresset sitter i generna, men jag är också bra på att härma. Det är något man verkligen behöver i skådespelararbete. Själv är jag däremot usel på matematik, så jag förstår att alla inte har lätt för språk.

Sina svenskspråkiga teaterroller hade Minttu Mustakallio aldrig klarat utan kollegernas hjälp och uppmuntran. Hon nämner speciellt sufflöserna, Ann-Mari Skrabb på Svenska Teatern och Ragni Grönblom-Jolly på Lilla Teatern. Hennes främsta stödperson har varit skådespelaren Cecilia Paul, som hon spelade tillsammans med i Peggy Pickit ser Guds ansikte.

– Hon har spelat in alla repliker åt mig varje gång: sedan vandrar jag omkring där ute och upprepar dem. Inte lyssnar jag någonsin på finskspråkiga repliker, dem lär jag mig genom att läsa!

– Cecilia läser väldigt neutralt så jag härmar inte betoningar utan bara själva uttalet. Betoningarna ingår i mitt eget skådespelararbete. Ingen säger exakt hur jag ska säga mina repliker – då jag kan dem tillräckligt bra kan jag leka med dem och göra vad som helst.

Trots att intervjun handlat myck­et om hur det känns för Minttu Mustakallio att spela på svenska hoppas hon att hur hon klarar svenskan inte är det viktigaste i föreställningarna hon medverkar i.

– Det har varit fint att så många har trott på mig och velat ha mig med. Kanske kan jag vara någon slags ambassadör och minska klyftan mellan finsk- och svenskspråkiga lite genom att visa att man kan röra sig mellan världarna.