Amnestyrapport: Vi måste göra mera för kvinnors mänskliga rättigheter

Med dagens takt tar det 217 år innan världen uppnår ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män, bedömde World Economic Forum för ett år sedan. Det är inte tillräckligt fort, anser Amnesty International, som väljer att lyfta upp kvinnors rättigheter i sin årliga rapport om de mänskliga rättigheterna i världen.

Enligt FN äger kvinnorna 12,8 procent av världens jordbruksmark, de tjänar i snitt 23 procent mindre än männen och internationella arbetsorganisationen ILO uppskattar att ungefär 740 miljoner kvinnor arbetar på en informell arbetsmarknad där de saknar juridiskt och socialt skydd. Dessutom bor närmare hälften av jordens kvinnor i länder med mycket begränsad tillgång till abort och många saknar helt tillgång till moderna preventivmedel, för att ta några exempel.

Men det rör också på sig.

– Ingenstans har kampen för jämlika möjligheter det här året varit mer högljudd och synlig än i kampen för kvinnors rättigheter, konstaterar Amnestys generalsekreterare Kumi Naidoo i årets rapport om människorättsläget i världen, och antecknar några hållpunkter:

I Indien och Sydafrika har protester mot sexuellt våld intagit gatorna, i Saudiarabien och Iran har kvinnor protesterat mot körförbud respektive slöjtvång med risk för att bli arresterade, i Argentina, Irland och Polen har demonstranter protesterat mot restriktiv och förtryckande abortlagstiftning.

– Ett av årets mest positiva resultat var abortomröstningen på Irland. Men samtidigt lyckades man inte legalisera abort i Argentina trots stor mobilisering, och också i Polen hotar inskränkningar i den ganska färska aborträtten, konstaterar Frank Johansson, verksamhetsledare på Amnesty Finland.

I år firar FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna 70 år, men arbetet är långt ifrån klart.

– Men har vi gått framåt? Här tror jag ju nog att det jobb som görs av dem som kämpar för mänskliga rättigheter har lett till förbättringar. Inga förbättringar kommer av sig själva, utan aktivism, säger Johansson.

Han tar metoo som exempel.

– Jag upplever att metoo-rörelsen, eller dammen brister i Svenskfinland, har varit oerhört fräsch för att den kräver att man helt och hållet tänker om. I det här fallet är det män som ska tänka om och förstå att allt inte kan fortsätta som förut. Det är lite som med den globala uppvärmningen – vi är tvungna att se att vi inte kan fortsätta på samma sätt som tidigare. Metoo har skapat ett momentum vi vill att ska fortsätta, och därför fokuserar vi nu på kvinnors rättigheter.

Men inga framsteg utan ett steg tillbaka. Samtidigt som sociala medier ger människor en möjlighet att debattera och dela information i offentligheten sprids hat och hot om våld på nätet. Det kan drabba vem som helst, men det hat som riktar sig mot kvinnor är ofta misogynt och sexistiskt och hoten ofta sexualiserade. Nästan en av fyra kvinnor i åtta länder som deltog i Amnestys undersökning hade upplevt trakasserier på nätet.

– Det är väldigt allvarligt, och gäller också Finland. Det finns en massa kvinnor som skulle ha mycket att säga men inte deltar i debatten av rädsla för det hat och de hotelser de kan utsättas för. Vi har jobbat ganska mycket med Twitter kring de här frågorna, men situationen har just inte blivit bättre. Yttrandefriheten är ingenting absolut, det är aldrig okej att sprida hat eller uppvigla till våld mot andra människor, säger Johansson.

Amnestys rapport noterar överlag en ökning i hatretorik, diskriminering och intolerans, inte minst i Europa. Den så kallade flyktingkrisen i kombination med nedskärningar har kastat bränsle på elden. Politiska ledare underblåser känslorna av missnöje. Rapporten talar om en rädslans politik som föder hat och intolerans.

Den syns också i Finland, säger Johansson.

– Det tycker jag i högsta grad att den gör. Vi har en kanske inte så stor men desto ljudligare ultranationalistisk rörelse, som senast under självständighetsdagen viftade med hakkorsflaggor. Den här rörelsens tankesätt bygger ju på att allas värde inte är lika. Samtidigt stämplas till exempel de som kräver en hyfsad asylprocess och lika rättigheter för alla ofta som en annan ytterlighetsgrupp, fast man knappast kan kalla det för någon ytterlighet. Den här vi mot dem-retoriken är väldigt svår att bryta. Här har både medier och politiker ett ansvar att bära.

Årets Amnestyrapport har inte längre några landsvisa genomgångar, som tidigare, utan i stället kommer landsvisa nätsidor att byggas upp där situationen i respektive land kan uppdateras efter hand. Finland har ändå den tvivelaktiga äran att nämnas tre gånger i årets rapport. Finland utpekas som ett av de länder som avvisar asylsökande till Afghanistan, också i strid med UNHCR:s – och Amnestys – uttryckliga rekommendationer. Vidare nämns Finland två gånger i samband med exporten av krigsmateriel till länder som deltar i kriget i Jemen. Finland har exporterat Patrias trupptransportfordon till Förenade Arabemiraten som fångats på bild i Jemenkriget bestyckade med vapen av ryskt ursprung, men Finland fortsätter leverera reservdelar till fordonen enligt avtal.

– Enligt den helhetsbedömning som gjorts anses Finlands rykte som pålitlig leverantör väga tyngre än att dessa fordon är en del av kriget i Jemen. Det är beklagligt, inte minst med tanke på att Finland tidigare gick i täten för att få till stånd ett internationellt avtal för vapenhandel med bindande regler för när de får säljas. Men dagens regering struntar i det här, säger Johansson.