Det fysiska berättandet var Gustav Wiklunds modersmål

Gustav Wiklund var en mästare i snabbt skisserade karikatyrer, skriver dramatikern och regissören Bengt Ahlfors i sin minnestext över kollegan.

Gustav Wiklund med valthorn i uppsättningen av Woyzeck på Viirus 1993.
Gustav Wiklund var ett axiom i skådespelarkonsten; han varken kunde eller behövde bevisas. En särling både på scenen och utanför, vävd av samma stoff som absurdismen. Han saknade många av de egenskaper som brukar känneteckna framgångsrika artister, till exempel lusten att behaga. Gustav var aldrig insmickrande, han var inte rädd för att vara genuint osympatisk på scenen. Så blev han heller aldrig någon folkkär publikidol, mera en konstnär för konnässörerna.
ANDRA LÄSER