Våldtäktsmyter existerar också inom juristkåren

En ny dom från Mellersta Finlands tingsrätt har aktualiserat en samhällelig diskussion om våldtäktsmyter. I domen röstade de två nämndemännen mot domaren, som i sin tur hade velat döma den åtalade för våldtäkt. Nämndemännens motivering för att fria den åtalade baserade sig på en våldtäktsmyt, nämligen att de ansåg det otrovärdigt att ett våldtäktsoffer deltog i en tv-inspelning några månader efter våldtäkten.

HBL:s artikel (7.5) om Mellersta Finlands tingsrätts dom problematiserade å ena sidan tingsrättens bedömning av offrets bristande trovärdighet, samt å andra sidan systemet med politiskt utnämnda nämndemän som inte är juridiskt utbildade. Även om bägge frågorna är viktiga demokratiska spörsmål, samt även om det i rättsfallet var just nämndemännen som gav uttryck för en våldtäktsmyt, vill jag varna för att sammankoppla de två politiska diskussionerna för tätt på ett allmänt plan. Jag vill, med andra ord, påminna om att en juridisk utbildning i sig (åtminstone så länge som mera kritiska perspektiv inte behandlas inom de obligatoriska studierna) inte avlägsnar tron på våldtäktsmyter.

Våldtäktsmyter är populära föreställningar om hur en våldtäkt, dess offer och förövare, ser ut eller bör se ut. Myterna, som namnet låter ana, har sällan förankring i verkligheten. En vanlig våldtäktsmyt är till exempel att en typisk våldtäkt sker utomhus och att offret och gärningspersonen inte känner varandra sedan tidigare. Trots att empirisk forskning har bevisat att dessa typer av våldtäkter är ovanliga har myten visat sig seglivad. Dess ihärdiga natur speglas även i att sådana våldtäkter i jämförelse med andra brukar rapporteras oproportionerligt mycket i massmedier. Våldtäktsmyter förekommer även inom rättssystemet och dess uppfattningar om vad som utgör en ”riktig” våldtäkt. Sådana missuppfattningar har allvarliga konsekvenser och kan ytterligare traumatisera brottsoffer om de upplever att de inte blir trodda eller tas på allvar.

Lagstiftningen ger uttryck för kulturella föreställningar om vad som utgör förbjudna sexuella handlingar och många våldtäktsmyter har även manifesterat sig i den. Vi har exempelvis en kulturell koppling mellan äktenskapet och tillåtet sex som kan iakttas i vår sena kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet på 1990-talet. Ett annat uttryck är att det tidigare krävdes att offret gjorde fysiskt motstånd för att en handling rättsligt skulle definieras som våldtäkt.

Våldtäktsmyter i rätten är inget som bara tillhör det förgångna. Möjligtvis härrör dessa myter delvis från den mänskliga viljan att förenkla och förstå verkligheten. Många våldtäkter sker, myter till trots, mellan människor som känner varandra. De kanske delar parförhållande, familj, arbetsplats, boende, vänner och bekanta. Maktförhållandena i dessa relationer kan vara komplicerade och de kan även innefatta olika typer av beroendeförhållanden. Omständigheterna som omger mer eller mindre ofrivilliga sexuella handlingar kan vara väldigt svåra att bedöma för en utomstående, och då kan det vara lätt att falla tillbaka på kulturella förklaringsmodeller.

En studie från 2020 vid Åbo universitet som undersökte nedlagda fall av anmälda våldtäktsbrott uppmärksammade bland annat våldtäktsmyternas fortlevnad i det finska rättssystemet. Ett exempel på en sådan myt var att ett oavslutat parförhållande mellan offer och tilltalad användes som ett argument mot att en våldtäkt hade kunnat inträffa.

Vi behöver syna våldtäktsmyterna i vårt rättssystem och vår kultur på djupet. Inte bara nämndemännen, men också poliserna, åklagarna, försvararna och domarna, lever i ett samhälle som är färgat av uppfattningar om hur brottsoffer lämpligen och rimligen beter sig som inte stämmer överens med verkligheten. När vi nu går mot en samtyckeslag vars mål är att stärka den sexuella självbestämmanderätten är det skäl att fundera kritiskt på hur lagen tillämpas i praktiken och hur vårt rättssystem behandlar människorna bakom rättsfallen.

Daniela Alaattinoğlu,

docent, universitetsforskare, Åbo universitet

ANDRA LÄSER