Palmgrens pianokonserter får sin definitiva form

Finess och raffinemang utmärker Chopinspecialisten Janne Mertanens spel när inspelningsprojektet med Selim Palmgrens fem pianokonserter fullbordas.

Specialist. Janne Mertanen tolkar Selim Palmgrens pianokonserter med både finess och temperament.
24.05.2017 07:00 UPPDATERAD 24.05.2017 10:26

KLASSISKT

Selim Palmgren: Pianokonserterna 4 & 5, Pastoral i tre scener, Exotisk marsch. Janne Mertanen, piano. Pori Sinfonietta under Jan Söderblom. (Alba)
I februari 1942, dagen efter uruppförandet av Selim Palmgrens femte pianokonsert, ringde telefonen hemma hos Palmgrens. Det var Sibelius, som hade hört konserten på radion och ville gratulera sin gamle trätobroder: ”Din nya konsert är hela din produktions brännpunkt. Aldrig tidigare har du varit så överlägsen.”
Inte minst i ljuset av Albas nyinspelning av Palmgrens kompletta pianokonserter inser man vikten av Sibelius utsaga. Finlandias dryga kvartsekel gamla Åboinspelning var, som konstaterades i samband med recensionen av den första skivan (konserterna 1–3) för ett år sedan, viktig när det begav sig men nu var tiden mogen för en ny syn på dessa onödigt negligerade verk.
Och vad som framför allt slår en är vilket fräscht och livskraftigt verk den kanske mest försmådda av konserterna, femman, är. Det var absolut inget fel på den unga Raija Kerppos spel, men Janne Mertanen tillför stämman ytterligare poesi och uttrycksmässig fantasi och Jan Söderbloms dirigering känns mer levande och flexibel än Jacques Merciers aningen stelbenta syn på musiken, som på ett fascinerande sätt balanserar mellan ett slags avskalad nationalromantik och neoklassiska tendenser.

Flirt med impressionismen

Den 1927 färdigställda fjärde pianokonserten har en intressant position i Palmgrens produktion. De senromantiska underströmmarna ligger, som alltid hos Palmgren, i botten men han flirtar stundtals ogenerat med impressionismen på ett sätt som man i övrigt inte stöter på i pianokonserterna – om än nog i solopianomusiken – och den transparenta klangliga och harmoniska paletten uppvisar en bredd och stundtals en djärvhet, som visar att han tagit intryck av samtida strömningar.
Vad det extremt rapsodiska formspråket anbelangar uppvisar konserten en oförutsägbar nyckfulhet som rimmar väl med dess titel, April. Palmgren excellerar i plötsliga vändningar och strör omkring sig idéer på ett närapå retsamt sätt och om bara den ultrakorta finalen hade levt upp till de av de två första satserna ställda förväntningarna hade detta varit Palmgrens starkaste pianokonsert. Som nu är fallet kan det inte hjälpas att slutklämmen känns lika påklistrad som otillfredsställande.
Det säger sig självt att Chopinspecialisten Mertanen är fullkomligt hemma i den här estetiken och trots att Juhani Lagerspetz tolkning av fyran var en av Åboboxens finaste känns Mertanens ultrasensitiva läsning nog rätt definitiv. De relativt brett upplagda solokadenserna utmejslas med finess och raffinemang och visst hittar Mertanen även åtskilligt med temperament när så krävs.
Den melodiskt generösa och stämningsmättade Pastoral i tre scener (1918) samt den färggranna, superbt instrumenterade Exotisk marsch – en 20-talsorkestrering av ett pianostycke från 1915 – utgör en optimal orkestral utfyllnad och Söderblom tar ut maximal effekt av Björneborgsmusikernas trots allt något begränsade resurser.
En editeringsmässig skönhetsfläck är däremot avsaknaden av indexnummer för fjärde konserten; stycket är tydligt tresatsigt även om satserna spelas, så gott som, attacca.

ANDRA LÄSER