Sannfinländarnas invandringspolitik är ”inte rasism” – men pekar ut muslimer som problematiska

Två månader före val lanserar Sannfinländarna ett invandringspolitiskt program så strikt att det riskerar exkludera dem från nästa regering. Partiledaren Riikka Purra säger att frågan måste ställas till de andra partiledarna, i praktiken Petteri Orpo (Saml).

– Sannfinländarna går inte med i en regering om vi inte ansenligt kan hejda skadlig invandring. Alla partier måste kompromissa i en koalitionsregering, vi inbillar oss inte att det här programmet ska tillämpas som sådant. Å andra sidan har Samlingspartiet sagt att invandringspolitiken knappast blir ett problem, säger hon.

Purra utgår från att Samlingspartiet blir störst i riksdagsvalet i april. I sin allmänpolitiska översikt varnar hon flera gånger för att en blåröd regeringskoalition ska föra Finland i fördärvet.

Nyligen försökte statsminister Sanna Marin (SDP) på motsvarande sätt inskränka på Samlingspartiets spelrum åt andra hållet, då hon påtalade rasismen inom Sannfinländarna för att göra tanken på en konservativ högerregering obekvämare.

Sannfinländarnas invandringsprogram är ändå inte alls omåttligt, allra minst i europeisk jämförelse, hävdar Mikael Lith som har skrivit det. Han säger att flera europeiska länder redan tillämpar de element som programmet bygger på.

Inramningen för programmet är en hotbild där invandring skapar oro då ”kvinnor och barn i alltför många städer inte vågar röra sig på gatan eller inte vågar ta en taxi som körs av en invandrare”, som partiets mångsysslare Matti Putkonen beskriver vardagen 2023.

Budskapet är att Finland har förändrats, att invandrare avsiktligt försöker skada det västerländska samhället och att riksdagsvalet utgör ett vägskäl där Finland antingen lär sig av misstagen eller kör på som förut.

Att Sannfinländarna vill göra invandringen till valfråga är självklart då den skiljer partiet mest från alla andra. I och med det nya programmet blir klyftan bara större.

De flesta partier anser att arbetsrelaterad invandring behövs för att Finland ska klara sig när befolkningen åldras och allt färre människor jobbar medan behovet av skattefinansierade tjänster ökar. Sannfinländarna opponerar sig mot detta.

– Man kan säga vad som helst positivt om arbetsrelaterad invandring utan att bli motsagd eller ifrågasatt av någon annan än oss, säger Riikka Purra.

Hennes invandringspolitiska program hävdar att en allt större del av invandrarna är lågutbildade och kommer från låg- eller medel­inkomstländer. Sannfinländarna vill begränsa den arbetsrelaterade invandringen till personer som får så välbetalda jobb att de med säkerhet bidrar till statens skatteintäkter mer än de tär på de offentliga resurserna.

– Problemet är att Finland inte lockar invandrare som skulle gynna ekonomin. I Asien och Afrika finns massor av folk som vill flytta till länder med högre levnadsstandard. Vi får nog folk till låginkomstbranscher och sådana som behöver sociala förmåner, men de betalar mindre skatt än de lyfter i förmåner, säger Purra.

Detta skapar, enligt Mikael Lith, ett ”etniskt klassamhälle”. Därmed avfärdar Riikka Purra den arbetsrelaterade invandringen som en bluff.

– Vi har inget emot invandrare som får jobb som de kan försörja sig på och som integreras, men det händer knappt. Det här handlar inte om människofientlighet eller rasism, det är ett faktum.

Riikka Purra säger att invandrare lika lite som finländare kan försörja sig på de låglönejobb som står till buds, i synnerhet i huvudstadsregionen där levnadskostnaderna är högst.

– Det är lätt att ropa efter invandrare, men det hjälper inte. Skatterna är för höga, beskattningen för progressiv.

På en fråga om vem som ska göra de låglönejobb som inte duger åt finländare säger Purra att svaren måste sökas branschvis. Problemen inom småbarnspedagogiken och vården kan inte lösas med invandring, menar hon.

– Först måste vi minska på statens utgifter. Sedan kan vi sänka skatterna så att folk får mer i handen.

För att säkerställa att invandringen blir minimal vill Sannfinländarna justera asylsystemet, som ”aldrig var avsett att hantera folkvandringar”, som Mikael Lith säger. Partiet vill begränsa asylrätten till flyktingar inom Europa – andra skulle skickas direkt till utomeuropeiska flyktingläger.

Vidare skulle kriterierna för uppehållstillstånd skärpas så att bara de som kan bidra till samhällsekonomin skulle få stanna en längre tid. För permanent uppehållstillstånd vill Sannfinländarna kräva minst åtta års boende i Finland, oklanderligt beteende och oberoende av socialbidrag.

Asylsökande som ”semestrar” i sina hemland skulle deporteras automatiskt. Den som får avslag på asylansökan skulle inte kunna begära att få stanna tack vare arbetstillstånd. Kriterierna för familjeåterförening skulle skärpas eftersom återföreningarna inte ökar sysselsättningen.

Också flyktingkvoten skulle avskaffas. Mikael Lith tillstår att kvotsystemet är en mer hanterlig form av invandring som begränsar sig till genuint nödställda, men facit är dåligt, problemen desamma som bland asylsökande, säger han och syftar på dålig integration.

– Här behövs en helomvändning. Invandrarna ska integreras efter samhällets behov, inte tvärtom. De uppmanas leva enligt sin egen kultur fastän den sunda utgångspunkten vore att de ska anamma vår kultur. Ansvaret för lyckad integration och språkinlärning ska ligga på individen. Lyckas det inte behövs sanktioner, säger han.

Lith ägnar särskild uppmärksamhet åt muslimer som han säger berörs av flera integrationsproblem.

– Muslimerna kommer från många länder, så det handlar inte om etnicitet. Det handlar om kontroverser mellan islamiska traditioner och Finlands kristna och humanistiska arv. Vi får inte tillåta några parallellsamhällen, inte ge dem särrättigheter som att undgå musik- eller gymnastikundervisning. Vi måste ha modet att orubbligt skydda det västerländska samhället.