Visste bryggeriet vad det gav sig in på?

Bolag som bjuder in spirande musiker, ger dem fri studiotid och vägledning av äldre kolleger framstår i dag som riktiga välgörare. Låt vara att den konstnärliga frihetens gränser ännu inte har prövats på riktigt.

För 115 år sedan, 1903, kontaktade det amerikanska bryggeriet Anheuser-Busch en av de hetaste låtskrivarna på sin tid: the Harry von Tilzer Music Pub. Co. i New York City. Bryggeriets ärende berörde inte reklammusik utan någonting mer subtilt, nämligen produktplacering. Bryggeriet drömde om att få synlighet för sitt varumärke genom ett omnämnande i någon populär hitlåt.
Slutresultatet var antagligen bättre än vad bryggeriet hade kunnat drömma om: Harry von Tilzer och Andrew B. Sterling skrev låten Under the Anheuser Bush som byggde på en humoristisk ordlek om bryggeriets namn. I låten sjunger man om en buske med en uppiggande effekt: Underneath the bush where the good fellows meet / Life seems worth living, our joy is complete / If you're sad at heart, take a trip there tonight / You'll forget your woe and your eyes will grow bright. Och refrängen börjar: Come come come and make eyes with me Under the Anheuser Bush...
The Harry von Tilzer Music Pub. Co. gav ut noterna i tryck 1903 (med två skålande personer på pärmbilden) men en verklig hit blev sången 1904, då tidens hetaste popsångare Billy Murray spelade in den. Numera förknippas produktplacering ofta med hiphopmusik, men fenomenet är faktiskt mycket äldre. Så framgångsrik visade sig produktplaceringen att bryggeriet beställde en ny sång två år senare. Den gången var det inte varumärket som bryggeriet ville föra fram i titeln utan firmans viktigaste produkt. Topplåtskrivarna Seymour Furth och Vincent P. Bryan förverkligade firmans önskan och skrev en hit som hette Budweiser’s a Friend of Mine som också byggde på en ordlek mellan Budweiser (ölet) och Bud Weiser (personen). Också denna låt hamnade i Billy Murrays repertoar och blev känd i vida kretsar. Och flera beställningar följde. Självaste Irwin Berlin skrev en låt för Anheuser-Busch och fick 10 000 dollar som han donerade till välgörenhet.
Under de senaste 15 åren har musikernas roll som marknadsförare förändrats en aning – åtminstone ute i stora världen – då de största bolagen har grundat egna studior för musiker. Bolag som Converse, Red Bull och Levi’s donerar fri studiotid till utvalda spirande musiker. Och inte bara fri studiotid: de utvalda erbjuds också hjälp av professionella och mera erfarna äldre kolleger, och åtminstone Red Bull Music Academy står också för resor och uppehälle i två veckor. Att bli godkänd till ett sådant program är en lottovinst: sådan synlighet som Converse eller Levi’s kan bjuda får musiker inte lätt. Det är också viktigt ur musikernas synvinkel att de bibehåller upphovsrätterna till den musik som spelas in. Bolaget för sin del använder hela inspelningsprojektet i sin marknadsföring och framstår som en välgörenhetsaktör. Det är en perfekt win-win-situation.
Det avgörande är placeringen: Anheuser-Busch placerade sitt varumärke i musik, medan Converse, Red Bull och Levi’s placerar musiker i sina varumärken. I det första fallet talar man gärna om ett skamligt brott mot konstens frihet: en utomstående part får inte inverka på (eller medverka till) konstens innehåll, säger man ofta. Men ändå känns det lite naivt, när amerikanska punkgruppen White Mystery berättar i en intervju hur samarbetet med Levi’s och Red Bull tillåter dem att ta upp större projekt ”på samma gång som man kvarstår som ett hundraprocentigt självständigt band” (White Mystery gav ut en dubbel-cd med hjälp av Red Bull, men enligt gruppens hemsida har deras åtta skivor kommit ut ”på eget förlag”).
Det är inget fel på kommersiellt samarbete, men jag kan inte låta bli att fråga mig: Kanske friheten känns obegränsad bara, när det inte lönar sig att söka dess gränser?
ANDRA LÄSER