Insändare: Tiderna har ändrat, men närheten till Ryssland består

Marcus Lindqvist konstaterar (HBL 23.4) att Finlands framtid i Nato delvis är höljd i dunkel. Det är oklart om högkvarteret för den operativa, militära verksamheten i vårt land ska placeras i Europa eller USA och det är tänkbart att en Nato-styrka permanent stationeras i Finland. Det är alltså mycket viktiga avgöranden vi står inför.

Inför första världskriget lät Ryssland bygga ut sitt kustartilleri på båda sidor av Finska viken för att hindra tyska styrkor att sjövägen tränga sig fram till Sankt Petersburg. Efter krigsslutet tilltog rivaliteten mellan de europeiska stormakterna rätt snart på nytt och i början av andra världskriget anföll Sovjetunionen Finland för att bättre kunna skydda Petersburg i händelse av kommande förvecklingar. I vinterkriget lyckades vi på egen hand försvara största delen av vårt land, medan vi i fortsättningskriget med tysk hjälp försökte återta de områden vi tvingats avstå från. Innan världskrigets slut fick vi emellertid lov att anhålla om vapenstillestånd av Sovjetunionen.

Vapenstilleståndet, som ingicks i Moskva, förutsatte att vi omedelbart utvisar de tyska styrkor, som under kriget var stationerade i vårt land. Vid fredsavtalet i Paris år 1947 begränsades vårt lands militära styrka till 34 500 man i landstridskrafterna, 4 500 man i sjöstridskrafterna, samt 3 000 man och 60 stridsflygplan i luftstridskrafterna. Följande år slöt Finland ett bilateralt fördrag om vänskap, samarbete och bistånd med Sovjetunionen enligt vilket vi, vid behov, skulle be ryssarna om militärt bistånd om någon tredje part skulle anfalla dem från vårt land.

Det ”kalla krig”, som snart uppstod mellan öst och väst, utgick från den amerikanska Truman-doktrinen, enligt vilken Förenta staterna såg det som sin uppgift att, i första hand med ekonomiska medel, ”stödja fria folk, som kämpar mot väpnade minoriteter eller yttre tryck”, och den ryska Brezjnev-doktrinen enligt vilken Sovjetunionen såg det som sin rätt att ”politiskt och militärt ingripa i kommunistiskt styrda länder, om det kommunistiska partiets styre var hotat”.

Efter att Sovjetunionen under Michail Gorbatjovs tid som president frångått Brezjnev-doktrinen, frigjorde sig ett flertal östeuropeiska länder från beroendet av Moskva och Warszawapakten upplöstes formellt år 1991. I Finland hade president Koivisto redan föregående år dikterat en kungörelse i statsrådets protokoll, enligt vilken vårt land inte längre var bundet av de i Paris fastställda militära begränsningarna och året därpå inledde vi ersättandet av våra ryska MIG-jaktplan med Hornet-jaktplan från Förenta staterna. Dem beslöt vi i fjol att förnya genom inköp av mer avancerade F-35-jaktplan, också de från USA.

När Rysslands president Vladimir Putin, som inbjuden gäst vid Atlantpaktens möte i Bukarest år 2008, i sitt tal konstaterade att självständiga stater har rätt att fritt fatta sina beslut när det gäller ingående av internationella avtal, framhöll han samtidigt vikten av att man tar hänsyn till grannländernas intressen och säkerhet. På uppmaning av den amerikanska presidenten George Bush, beslöt mötet trots ryska protester, att välkomna Georgiens och Ukrainas euroatlantiska målsättning om medlemskap i Atlantpakten och enades om att länderna med tiden kunde bli medlemmar i Nato.

När Finland, som följd av Rysslands anfall på Ukraina, nu ansökt om och beviljats medlemskap i Atlantpakten för att säkra vårt lands självständighet, är det av yttersta vikt att vi vinnlägger oss om att ta hänsyn till vårt östra grannlands säkerhet. Ur militär synvinkel gäller det framför allt att avgöra vilka slags vapen vi utrustar oss med och hur vi planerar nyttjandet av dem. Så långt det är möjligt måste vi aktivt se till att vår försvarsmakt endast används för försvar och inte kan utnyttjas för anfall. I praktiken gäller det framför allt flygvapnets och de markbaserade missilernas uppgifter.

Tack vare general Mannerheims omdömesförmåga gick Finland under fortsättningskriget inte med på Tysklands begäran om att vår armé skulle bidra till inringandet av Leningrad, för han ansåg att ryssarna skulle ha haft svårt att förlåta oss det, den dag kriget var över. Tiderna har onekligen förändrats en hel del sedan dess, men geografin består. Därför måste vi också i fortsättningen göra allt vi kan för att undvika att dras in i stormakternas konflikter.

Gustav Wickström, Åbo