Vanligtvis blir jag arg och besviken när jag hör om gamla hus som har rivits. För en gångs skull handlar det om motsatsen: Jag läser att min hemorts stadshus ännu inte har rivits och drabbas av lust att flytta bort, lämna detta som kallas landets andra stad, men som inte är mer än en desperat samling opersonliga förorter som vuxit upp som svampar under ett fem decennier långt regn.
ANDRA LÄSER
