Krönika: I musikprogram har lyssnandet blivit en performance

Allt fler musikprogram på tv börjar med att man introducerar kvällens åhörare. Hen sitter inte i publiken utan lyfts upp till estraden och får ta sin plats i tv-sändningen vid sidan av sångaren, som traditionellt har stått i ensam i rampljus. Tv-tittarna får först höra åhörarens bakgrundstory och varför just denna sång är viktig just för denna åhörare. Och när musiken klingar, följer tv-kameror åhörarens reaktioner i närbild.

Nästan varje nutida musikprogram har satt åhöraren på en piedestal. I SuomiLOVE är det en vanlig människa som reagerar i rampljuset, i Secret Song (även känd som Laulu rakkaudelle) är rollen däremot reserverad för en kändis som naturligtvis är mer van vid att uppträda framför kameror. Vain elämää åskådliggör min poäng perfekt: när det är till exempel Mikko Alatalos dag, betyder det att han är dagens åhörare vars uppgift inte är att musicera utan att reagera på andras musicerande.

Om vi förstår ett musikaliskt uppträdande som en form av kommunikation, är det inte längre tv-tittaren som framstår som den primära mottagaren till sångarens budskap. När även åhöraren står eller snarare sitter på estraden, innefattar programmet hela interaktionen från avsändare till mottagare. Vad blir tv-tittarens roll i helheten, undrar jag. Istället för en åhörare, känner jag mig nämligen rätt ofta som en utomstående betraktare, när jag tittar på tv:s musikprogram.