Skarpt budskap från Finansministeriet: ”Dagens generation måste offra lite”

Finansministeriets tjänstemän riktar än en gång fokus mot det ständiga glappet mellan statens utgifter och intäkter. Men den här gången verkar inte skuldsättningsfrågan bita sig fast lika tydligt som 2015, säger en forskare.

Mika Niemelä
Det var en dyster lägesbild som budgetchef Mika Niemelä och överdirektör Terhi Järvikare från finansministeriet gav på måndagen.Antti Aimo-Koivisto/Lehtikuva
Fredrik Häggmanfredrik.haggman@hbl.fi
06.03.2023 17:07
– Det är möjligt att dagens generationer måste offra lite för att våra barn också ska leva i ett välfärdssamhälle. Vi behöver lösningar, man kan inte avfärda alla förslag direkt.
Så sa kanslichef Juha Majanen när Finansministeriet än en gång förde ut budskapet att den finska offentliga ekonomin har allvarliga hållbarhetsproblem.
Finansministeriets tjänstemän beskriver behovet av att stärka den offentliga ekonomin under de kommande regeringsperioderna som betydande. Grafen som budgetchef Mika Niemelä visar upp är talande. Ända sedan finanskrisen, alltså i 15 år, har den offentliga ekonomins utgifter varit större än intäkterna.
Gapet måste stängas, och Finansministeriet ser inga tecken på att den ekonomiska tillväxten räcker till för att göra det. Det betyder att ramarna måste anpassas.
Den finska offentliga ekonomin byggdes upp under en tid då både befolkningsutvecklingen och den ekonomiska tillväxten såg bättre ut. Nu räcker inte finansieringen till för att upprätthålla statsapparaten.
Enligt Finansministeriets prognoser måste den offentliga ekonomin stärkas med 9 miljarder euro per år, antingen genom att skära ned utgifterna eller ta in mer skatt. Uppdelat per medborgare innebär det att varje finländare måste bidra med 1 600 euro per år.

”Ingen sparlista”

På måndagen presenterade Finansministeriet sin ”utgifts- och strukturkartläggning” och en skattekartläggning. I medier har kartläggningarna kallats sparlistor, men det vill finansministeriet inte beskriva dem som. Många av förslagen överlappar varandra och meningen är inte att alla ska genomföras.
– Avsikten är inte att ändringarna ska genomföras som sådana. De ska stödja den offentliga debatten och det politiska beslutsfattandet, säger Mika Niemelä.
I praktiken är det ändå en listning av hur olika skatteförändringar eller sparåtgärder påverkar den offentliga ekonomin. Det handlar i huvudsak om att sänka utgifter, höja avgifter, öka beskattningen av egendom och att stärka incitamenten för att arbeta.
Det är ett digert paket, som rör hela den offentliga ekonomin. Men några åtgärder anses ha särskilt stor effekt. Till de mest betydande på skattesidan hör slopad momsreducering, vilket skulle påverka bland annat matpriserna, skärpt beskattning av aktieutdelning från onoterade bolag och höjd fastighetsskatt på mark.
På utgiftssidan kunde man spara mycket genom att skära i indexhöjningarna av pensioner och sociala förmåner. Ministeriet skriver i kartläggningen att medianpensionen i dag är 30 procent högre än för 20 år sedan.
Bidragen till idrott, kultur och barn- och ungdomsverksamhet kunde också trappas ned för att spara en rejäl slant, enligt kartläggningen. Även inom utbildningen finns sparpotential, genom att dra ner på studierelaterade stöd och att begränsa möjligheten till dubbla examina.

Bred kartläggning

Finansministeriets kartläggningar av skatterna, inkomsterna och utgifterna är ett digert paket, som rör hela den offentliga ekonomin.
Några åtgärder anses ha tillräckligt stor effekt. Till exempel kunde man spara 2,8 miljarder per år genom att slopa momsreduceringarna och förenhetliga mervärdesskattesatsen till 24 procent. I dagsläget är momsen sänkt för vissa tjänster och produkter, såsom mat och restaurangbesök.
Andra mer betydande åtgärder på skattesidan är till exempel att skärpa beskattningen av aktieutdelningen från onoterade bolag, och att höja fastighetsskatten på mark.
På utgiftssidan kunde man spara in mycket genom att skära i indexhöjningarna på till exempel pensioner och sociala förmåner. Genom att sänka indexhöjningarna med en procentenhet under de kommande fyra åren kunde man spara in 1,5 miljarder euro, till största del genom att pensionerna ökar långsammare.
Staten delar årligen ut kring 4 miljarder i bidrag. Här kunde man spara 500–700 miljoner euro på att stegvis trappa ner bidragen till idrott, kultur och barn- och ungdomsverksamhet.
Även inom utbildningen ser finansministeriet sparpotential. Genom att dra ner på studierelaterade stöd och förmåner kunde man spara 100–500 miljoner euro, till exempel genom att slopa studielånskompensationen som beviljas till dem som tar examen inom utsatt tid. Genom att förkorta vissa yrkesutbildningar kunde man spara 100 miljoner euro.
Finansministeriet konstaterar att det inte går att spara på social- och hälsovården utan att skära i den. Till exempel kunde man spara 240 miljoner euro genom att slopa kravet på 0,7 vårdandställd per beonde på intensifierade serviceboenden. Genom att luckra upp vårdgarantin kunde man spara 130 miljoner euro från och med 2025.
Vidare bedömer finansministeriet att man kan nå besparingar på strax över hundra miljoner genom att bland annat minska på kostnaderna för flyktingmottagning, minska antalet stora infrastrukturprojekt, göra det svårare för studerande att ta dubbla examina och sänka indexhöjningarna av anslagen till försvaret.

Hur ivriga är politikerna?

Det här är inte första gången som Finansministeriet riktar en skarp uppfordran till politikerna om att den offentliga ekonomin måste balanseras. Samma budskap gick till exempel ministeriet ut med i december.
Det hör till traditionen att Finansministeriet ger sin syn på statsfinansernas skick inför riksdagsvalet, säger forskaren Timo Harjuniemi vid Helsingfors universitet. Han doktorerade med en avhandling om debatten om åtstramningspolitiken efter eurokrisen.
Men den här gången upplever att Harjuniemi att Finansministeriet mer aktivt än tidigare fört ut sitt budskap.
– Pandemin, kriget i Ukraina och energikrisen tvingade politikerna att öppna plånboken. Det är tänkbart att tjänstemännen oroar sig för hur ivriga politikerna nu är att återgå till det läge som rådde tidigare.
Han drar en parallell till riksdagsvalet 2015, då just åtstramningsbehovet dominerade den politiska debatten. Även den gången gick Finansministeriet ut med en lista över saker som man kan skära i, vilket bedöms har satt prägel på valresultatet.
– Den gången tävlade partierna om att ha hårdare nedskärningslistor än varandra. Men den här gången har inte debatten om skuldsättningen tagit skruv på samma sätt. Särskilt på vänsterflanken och inom SDP har man varit mer kritiska till Finansministeriet. Man kan tänka sig att de är de senaste årens ”polykris” som har satt sina spår.
Kring julen intervjuade HBL ett annat ekonomiska experter om skuldsättningen. En som då uttryckte sig kritiskt till att finansministeriet sätter tonen för debatten var ekonomiprofessorn Markus Jäntti. Det är viktigt att få balans i den offentliga ekonomin, men det är frågor som måste bottna i politisk debatt och inte i byråkratisk beredning, sa Jäntti.
Harjuniemi ser det inte lika svartvitt.
– Det är i princip en bra sak att tjänstemännen ger underlaget för väl underbyggda politiska beslut. Men med det sagt förstår jag Jänttis poäng. Det kan bli problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv, särskilt om tjänstemännen förordar alternativ inom områden som det inte råder konsensus om inom forskningen, säger Harjuniemi.

ANDRA LÄSER

Senast publicerat