Kaotiska, karnevalistiska Babylon är allt och mer därtill

Bel Air 1926. Kalifornien är en urblekt öken. En mexikansk fixare, Manuel ”Manny” Torres (Diego Calva), transporterar en elefant på en lastbil till en filmproducents extravaganta fest – och eftersom bildvinkeln är bak- och underifrån dränks kameran i elefantskit. Sedan åker kameran rätt in i en orgie.

Välkommen till Babylon, Damien Chazelles megalomaniska, osubtila, hysteriskt ojämna, underhållande och glimtvis insiktsfulla kakafoni till film.

Med en budget på 80 miljoner dollar verkar Chazelle ha lånat scener från alla: Paul Thomas Andersons Boogie nights, Martin Scorsese (allt från New York, New York till Wolf of Wall Street), Quentin Tarantino, Baz Luhrmann och inte minst Ruben Östlund. Under den vilda inledningsfesten trängs nakna böljande kroppar, dvärgar som ejakulerar, berg av kokain, golden showers, lik som smusslas undan – och förstås elefanten.

Manny träffar den trasselhåriga vildbasaren Nellie LaRoy (Margot Robbie ger sitt allt i en otacksam roll, inspirerad av stumfilmsvampen Clara Bow) som kaxigt deklamerar att du antingen är en stjärna eller inte – och hon är. Båda är hungriga, vill fly sin fattiga uppväxt och bli en del av något större, något viktigare än själva livet. I gryningen har han förälskat sig och hon fått sin provfilmning.

Till festen anländer också den etablerade stumfilmsstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt i en roll lik John Gilbert, Garbos filmälskare) – han dricker, filmar och skiljer sig på löpande band och älskas av alla.

Nästa dag möts de alla på en filminspelning: ”världens mest magiska plats”.

Chazelle slog igenom ung med det briljanta lärar–elevdramat Whiplash, följt av den bitterljuvt romantiska musikalen La la land och den en aning blodfattiga men kompetenta First man. Här försöker han sig på något nytt: mörk dekadens, bitter cynism och bred epok.

Med utgångspunkt i Kenneth Angers sjaskiga kultbok Hollywood Babylon (som förbjöds i USA efter att ha getts ut i Paris 1959) vill Chazelle visa hur syndigt, dödligt, dekadent stumfilmens Hollywood var – för att sedan spåra ut totalt. Anger frossar i makabra detaljer som självmord, våldtäkter, ond bråd död, alla former av sex och foton på stjärnor i bilkrockar och utan kläder – på en rapp, hårt stiliserad, stundvis rolig tabloidprosa.

Chazelle tar med många historier utan att vara trogen eller ens ha ett förhållande till dem. Ambitionen är väl att visa hur tolerant och samtidigt hedonistiskt Hollywood var i begynnelsen: en asiatisk kabarésångare vid namn Lady Fay Zhu (Li Jun Li), den genialiska svarta jazztrumpetaren Sidney Palmer (Jovan Adepo), en kvinnlig filmregissör (Olivia Hamilton, vars roll föreställer Dorothy Arzner), den historiska filmproducenten Irving Thalberg (Max Minghella som den enda rollfigur som bär sitt riktigt namn i filmen). De flesta av dessa fanns inte kvar Hollydwood när 1952 när Babylon tar slut.

Men den politiska kritiken (?) slarvas bort på grund av brist på konsekvens, de tunna karaktärerna blir inte stort mer än sina attribut och vi får än en gång den ofta berättade historien om hur ljudfilmen släckte stumfilmens stjärnor.

Dialogen är ofta skitdåligt skriven. Chazelle bara öser på med könsord och grova invektiv och tror det blir roligt. Ibland är scenerna lika usla, och vad värre är: totalt onödiga. Många i Hollywood kom från fattiga förhållanden och filmnjutning kan vara vulgärt, men hur ska åskådaren reagera på att en stumfilmsstjärna vrålar: ”Ni är inte bättre än jag”, äter buffé med händerna och kaskadspyr på mattan? I kombination med slutscenens schmaltz blir det nästan schizofrent.

Problemet är att Chazelle inte intresserar sig för excesser utan för att göra film (och möjligen spela jazz) – han är mer Spielberg än Scorsese. Det märks i det filmatiska hantverket (Linus Sandgrens långa tagning av orgiescenen i början), i musiken av Justin Hurwitz (som återanvänder melodislingor från La la land på ett lite självbelåtet sätt) och i de bästa scenerna från en enorm inspelningsplats under stumfilmsepoken där man kunde spela in en västern, en kärleksfilm och ett epos från det antika Rom samtidigt eftersom inget ljud togs upp. På inspelningsplatsen visar sig Nellie vara en stjärna eftersom hon kan gråta perfekt: en eller två tårar, i rätt rytm. Och filmmagi skapas av den fjäril som slumpmässigt sätter sig på Jacks axel under slutkyssen i solnedgången.

Min favorit är scenen där en legendarisk filmkritiker, spelad av Jean Smart, strängt men vänligt förklarar för Pitts Jack Conrad att hans karriär är över: ”Jag vet att det gör ont. Ingen ber om att bli överbliven. Men om hundra år, när både du och jag är borta sedan länge, när helst som någon sätter in en av dina filmremsor i en projektor, kommer du att vara levande igen. Förstår du vad det innebär? Ett barn som föds om hundra år kommer att snubbla över bilden av dig som flimrar på en skärm och uppleva att han känner dig, som en vän, även om du andades ditt sista andetag före han andades sitt första. Du har fått en gåva. Var tacksam. Du kommer att tillbringa evigheten med änglar och spöken.”

Jack ser på henne och hans blåa ögon fylls nästan med tårar. Han tackar henne och tar konsekvenserna. Pitt har sällan varit mer filmstjärna och för mig är han filmens emotionella hjärta – och en av dess stjärnor.