Nils Torvalds: Kommissionens oförmåga – eller ovilja – att beakta medlemsländernas stora olikheter skapar missnöje som gynnar populisterna

I det som ursprungligen var Henry Kissingers doktorsavhandling och lite senare ett rättesnöre för internationell politik, beskrivs bokens avsikt på följande sätt: han skrev boken ”för att förstå och förklara en av historiens mest betydelsefulla och dramatiska perioder – en tid när Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred”.

A World Restored (En värld återskapad) handlar om att återställa ordningen och balansen efter tre revolutioner, den engelska, den amerikanska och den franska. Kissinger tar – både indirekt och direkt – ställning till vägvisarna, idealisterna, frihetskämparna och upprorsmakarna. Därför blir hans facit, att Wienkongressen (1814–1815) var, i all sin hänsynslösa realism, en lycklig lösning.

Jag delar inte den synen, men upprorsmännens olikheter har skapat en skev bild. Det är inte Thomas Paines demokrati eller George Washingtons frihet som dominerar. Det är Maximilien de Robespierre och giljotinen som dominerar eftermälet.