Lucina Hagman tröttnade inte på kvinnokampen

En flickskola var inte att tänka på. Skolan skulle vara en samskola. Orsaken var, som Lucina Hagman såg det, dels att flickor och pojkar skulle förstå varandra bättre om de gick i samma skola, dels att undervisningen i en flickskola vilade på en pedagogik utformad av män.

”Männen skulle tävla om rätten att få skriva läroböcker för kvinnor. Därmed skulle de också behålla rätten att bestämma vad kvinnor skulle få lära sig, och hur”, skrev Lucina Hagman i ett inlägg daterat från tiden strax innan Finlands första samskola, Helsingfors finska samskola, grundades.

”Då skulle också den gudomliga världsordningen (den som männen själva har skapat) behålla sin kraft och kvinnorna förbli i underläge och männen i överläge.”

Från början var det tänkt att skolan skulle bli ett flicklyceum. Planerna ändrades tack vare Lucina Hagmans och Fredrika Wetterhofs kraftfulla argumenterande.

Motståndarna till samskolan var också påstridiga. Ett av Lucina Hagmans mera berömda genmälen handlar om björken och granen:

”Björken förvandlas inte till gran även om den växer intill granen. Men skogen där de två träden växer blir vackrare.”

1886 utnämndes Lucina Hagman till föreståndare för den nygrundade samskolan, (Helsingin suomalainen yhteiskoulu, senare Suomalainen yhteiskoulu) en post hon hade tills hon grundade sin egen samskola – Uusi yhteiskoulu – 1899. Skolan verkade först på Andrégatan, i dag Lönnrotsgatan men lokalerna var trånga och skolan flyttade till Kyrkogatan 12 vid sekelskiftet. Uusi yhteiskoulu var Lucina Hagmans skötebarn och hon ledde skolan till 1938, året då hon fyllde 85 år.

Däremellan hann hon vara med om att grunda Kvinnosaksförbundet Unionen, Martharörelsen och Finlands första nykterhetsförening. Samt den politiska organisationen Finska kvinnoförbundet.

Jag tycker att alla människor måste inse och öppet erkänna, att den utveckling vi nu uppnått, är mogen också kvinnornas inflytande.

En ovanlig, duktig flicka

Lucina Hagman beskrivs redan som ung som en ”duktig flicka”. Hon föddes i Kelviä i Österbotten den 5 juni 1853 och fick, i motsats till många andra flickor på den tiden, sina två äldre systrar inte att förglömma, gå i skola.

Familjen var svenskspråkig men faderns uttryckliga vilja var att barnen skulle lära sig finska, något som skulle gagna Lucina genom hela livet.

I sina minnen från barndomen i Österbotten målar Lucina Hagman upp bilden av en ovanlig flicka som trivdes utomhus, älskade vilda lekar, avskydde att handarbeta och förädlade sin talang att tälja små föremål. Allt detta presenteras som något som omgivningen inte verkar förundra sig över, noterar Minna Hagner i en uppsats om Lucina Hagman, publicerad i verket Oma pöytä.

Lucina Hagmans pappa, befallningsman (länsman) Nils Erik Hagman lär dock, när hans yngsta dotter var åtta år, ha beklagat sig över att hon inte var en gosse på grund av hennes val av lekar.

Tydligen hade kvinnosakskvinnan i Lucina Hagman inte vaknat ännu, även om hon tidigt upptäckte att modern slet på med sysslor i hemmet och att en kvinna som deltog i skördearbetet inte fick betalt, i motsats till männen.

Utbildning som livlina

Den finländska skolan var länge förbehållen pojkar och när flickskolan introducerades, i mitten av 1800-talet, präglades utbildningen av dåtidens krav på kvinnor som i första hand makar och mödrar. En kvinna som ville vara självständig och försörja sig själv hade egentligen bara två val – barnmorska eller lärarinna – och Lucina valde det senare alternativet.

Efter avslutad skolgång i Vasa fruntimmersskola och några år som småskollärarinna fortsatte den målmedvetna Lucina till Jyväskylä seminarium. Familjens sociala status var låg och utbildningen var Lucina Hagmans livlina till ett ärbart liv. Utbildningen finansierades via ett lån som en vän gick i borgen för. Efter utbildningen fick Lucina Hagman tjänst som föreståndarinna i Tavastehus där en av eleverna hette Jean Sibelius. Efter det tog karriären i Helsingfors över.

Kärlek och fred

Lucina Hagmans pedagogiska förtjänster är välkända men hennes pacifistiska budskap är inte lika berömt. I skriften Uppfostran till kärlek (1901) för hon fram sin syn på kvinnans roll i fredsarbetet. Ledordet är Bibelcitatet Kärleken söker inte sitt. Enligt Hagman kommer orättvisan och våldet aldrig att försvinna från jorden förrän kärleken tagit över och leder mänsklighetens handlingar. Kärlek bör vara livets mål skriver Hagman och fortsätter med en tanke som är lika aktuell i dag, 120 år efter att den skrevs:

”Jag kan ej fatta huru kvinnorna som lidit dödsångestens kval för hvarje gång en människa blivit född till världen, huru de kunnat åse, att deras lifs frukt kastas ut som själlösa föremål för regeringarnas otyglade maktbegär.”

Själv fick Lucina Hagman inga egna barn och hon gifte sig aldrig. Däremot fick hon en familj eftersom hon tog hand om brorsbarnen Liisa och Kalle efter att hennes svägerska hade avlidit. Senare tog hon ytterligare ett fosterbarn under sitt beskydd och var av allt att döma en kärleksfull fostermor, mån om att ge barnen en trygg uppfostran.

Fosterdottern Liisa Hagman kom att gå i hennes fotspår och grundade en egen samskola i Helsingfors.

Af patrioter har världen mer än tillräckligt; hvad vi behöva är människor.

Kvinna som måltavla för skymfer

Som levnadstecknare ville Lucina Hagman förnya genren. Biografin över Minna Canth beskriver framför allt kvinnosakskvinnan Canth och Hagman förklarar sig som anhängare till kvinnosaken. Enligt Minna Hagner ångar biografin av indignation över det motstånd kvinnosaksrörelsen fick bekämpa. Lucina Hagman utgick själv från att biografin skulle väcka ont blod eftersom en kvinna som, i likhet med Minna Canth, försvarade kvinnor och lägre klasser, kunde räkna med att bli måltavla för ”skymfer, hånskratt och skamliga anklagelser”.

I biografin återkommer Hagman flera gånger till orsakerna till att Canth kritiserades:

”Värst var det naturligtvis att hon var kvinna. Det räckte inte med att skälla på vad hon skrev eller pratade om, utan hon skulle också angripas för att hon skrev och pratade. På grund av sitt kön blev hon dubbelt förföljd.”

Den sista meningen är Lucina Hagmans favoritmening och en förklaring till varför kvinnorörelsen ansåg att det var viktigt att skriva kvinnornas historia – kvinnorna hade tigit så länge och när de modigaste vågade öppna munnen försökte man tysta dem.

Men Lucina Hagman fick också kritik för att hon inte hade beaktat att attityderna gentemot Minna Canth hade förändrats.

Blomsterhyllningar. Lucina Hagman i sitt hem, överöst, av gratulationer på 70-årsdagen.

Dags att lämna familjehemmet

Lucina Hagman var förstås en av dem som ihärdigt och aktivt arbetade för den kvinnliga rösträtten, den som infördes 1906. Det arbetet inleddes redan 1889 då Hagman gav ut en bok där hon pläderar för varför rösträtten borde utsträckas till att gälla också kvinnorna. Samtidigt förstod hon att avancera försiktigt och poängterade att kvinnor klarar av illegal underkastelse bättre än männen och att kvinnor är vanare än män att fungera utan formella samhälleliga rättigheter vilket innebar att kvinnlig verksamhet inte lamslogs under svåra tider.

Som politiker kunde hon fortsätta sitt hängivna arbete för kvinnorna, åter en gång som pionjär. Nitton kvinnor, av totalt 80 ledamöter blev invalda i det första lantdagsvalet 1907. Hälften av de invalda kvinnorna var, i likhet med Lucina Hagman, lärarinnor. I ett berömt tal apropå kvinnliga lantdagsledamöter konstaterade Hagman att det nu var dags för kvinnorna att stiga ut ur sina familjehem för att skapa ett större hem, det vill säga samhället.

På ett gruppfoto med femton av de invalda kvinnorna ser vi Lucina Hagman blicka mot kameran med stadig och trosviss blick.

För kvinnosaksrörelsens belackare var Lucina Hagmans yttre tacksamt att göra narr av. Andra imponerades.

”Hon använde ofta ett slags reformdräkt, mörk kjol och slät kavaj. Hon hade stora bruna ögon som glittrade av glädje och humor. Håret var kortklippt, glänsande svart och bakåtkammat. Allt detta förenat med en robust gestalt och ett säkert, målmedvetet uppträdande gav ett intryck av trygghet, styrka och kompetens”, skriver fil.dr Anne Ollila i en essä över Lucina Hagman.

Lucina Hagman avled vid den aktningsvärda åldern av 93 år. Hon är begravd på den gamla delen av Sandudds begravningsplats.

Källor:

Kvinnornas Helsingfors (Anna Biström, Rita Paqvalén, Hedvig Rask). Schildts 2010.

Uppfostran till kärlek, Lucina Hagman, Werner Söderström, 1901.

Oma pöytä, Naiset historiankirjoittajina Suomessa (Elina Katainen, Tiina Kinnunen, Eva Packalén, Saara Tuomaala) SKS, 2005.

Lucina Hagman ja naisen tehtävä. Puheenvuoro naisten kansalaisidentiteetin perusteisiin vuoden 1906 äänioikeusuudistuksen aikoihin, 2006. Marja Kokko.

Lucina Hagman

Född 5 juni 1853 i Kelviä i Österbotten.

Gick i skola i Vasa fruntimmersskola och studerade till lärarinna vid Jyväskylä seminarium.

Föreståndare för Finlands första samskola, Helsingin yhteiskoulu (Helsingfors finska samskola) 1886–1899. Grundade Uusi yhteiskoulu (Nya samskolan) 1899 och ledde den skolan fram till 1938.

Lantdagsledamot för ungfinnarna 1907–08 och 1916–17.

En av dem som grundade Kvinnosaksförbundet Unionen, var dess ordförande 1892–1908 och 1913–20. Var med om att grunda Marthaförbundet 1899 och Finska kvinnoförbundet 1906. Mycket aktiv inför den kvinnliga rösträttens införande 1906.

Skrev biografin över Fredrika Bremer som var den första finländska biografin över en kvinna och som utkom 1886. Skrev även en biografi över Minna Canth som utkom 1911.

Förlänades professorstitel 1928 som erkänsla för sina pedagogiska insatser.

Avled i Helsingfors 6 september 1946.