Jag, en sportfåne?

Vadå sportfåne?

Attributet får mig att minnas ett fyrtiotal HBL-kolumner bakåt då jag skulle tillskriva mig ett epitet inför kriorna och jag blev ”sportfantast”. En av mina bröder sågade det och jag håller med; fantast låter en smula överladdat och jag har ju faktiskt andra intressen också. Sportbiten kunde vara bättre, mer dämpat och mindre inskränkande. (Svansen ”sedan hedenhös” gav min bror godkänt, en del andra finner den – ja, fånig.)
Hur det kommer sig att sport kan uppfattas som förkastligt och vi som roas djupt insnöade i fåneri?

För många som exempelvis bevittnat en derbymatch i fotboll mellan HIFK och HJK infinner sig svaret osökt. Bökigt, stökigt, rökigt, stundtals ruggigt och på sina håll infantilt är bara förnamnen. I synnerhet ovana besökare kan både baxna och känna olust. (Jag förstår såklart att speciellt hardcore-supportrar ser annorlunda på det.) Dessbättre är hålligånget ändå på mindre blodigt allvar hos oss än i många andra hörn av världen.

Exemplen på galenskap i sport – inte bara fotboll som den ”vackra” grenen – är så många, så olika och så genomträngande att jag inte ens ids ange några här. Låt mig bara nämna Qatar som ett av fallen och du vet vad jag talar om.

Är själv en idrottsromantiker som tycker om sport enbart för sportens skull. Helt enkelt för att det är roligt att tävla, pröva sina vingar, se toppatleter göra likadant i högre potens och känna trycket i publikhav. Har njutit av Pelé, Maradona och Messi och många andra i diverse grenar och vill egentligen strunta i fadäser idrottspersoner gör sig skyldiga till (lik förbannat blir jag beklämd när Messi hånar holländarna efter att hans Argentina slagit ut dem på straffar i VM).

Idrott är lek och konst och spänning och livsinnehåll och till råga på allt till rimliga gränser hälsosamt. Som finsmakare och motionär vill jag bara njuta. Utan tjafs och onödigt brus.

Men så finns de här avlagringarna av skit på grenarna. Och jag högaktar en Sparv som sjunger ut om dyngan och står upp för idealen. Vill dessutom så gärna att allt fler stämmer in i kören (så jag med stillat samvete kan ägna mig åt min romantik).

Fullt ut är jag ändå inte med på noterna då medier ger hals för att atleter ska agera opinionsbildare. Hur kan man förvänta sig att tjugoplussare är mogna att axla ledares ansvar? På elitnivå handlar det ofta om aningslösa glin (nå, Cristiano Ronaldo är trettioåtta) med föga koll på verkligheten utanför karriärbubblorna.

Jag har i alla fall en dröm. Att idrottsskrået – i första hand dess ledare (de som inte är dynga) – utverkar en obeveklig manifestation för fair play som lämnar bestående avtryck och genomsyrar allt. Då fick jag ro i min lilla värld.

Men hur var det nu riktigt? Är jag en sportfåne? Vem vet? Inte jag. Bedöm själv.