Politiken ska prioritera behoven, men allt kan inte förverkligas

16.12.2021 19:15
Då och då kan man läsa om personer som deklarerar att de älskar skatter. Dagligen framförs också nya behov som behöver skattemedel. Den logiska slutsatsen av sådana uttalanden är att vi behöver fler höginkomsttagare och mera konsumtion.
Under alla tider har alla samhällen alltid drivit in skatter och försökt maximera dem. I de forna agrarsamhällena tog man ut allt som inte behövdes för att jordbrukaren kunde fortsätta att producera mat.
I ett modernt samhälle bestäms skatteuttagningspotentialen av bruttonationalprodukten. Ju högre bnp per capita desto mera skatter kan uppbäras. Ett land med hög- och medelinkomsttagare kan stå för bättre service än ett med bara låg- eller medelinkomsttagare.
Medianlönen med alla tillägg är i Finland ungefär 3 250 euro i månaden för heltidsarbete. Skulle man kunna förverkliga en utopi med denna lön lika för alla skulle inkomstskatteintaget minska avsevärt.
Mervärdesskatten är i dag den största enskilda skatten i Finland. Paradoxalt – sett ur skattmasens synvinkel bör man spendera, inte spara.
En betydande tillväxt i skatteintäkterna kan bara åstadkommas med att bruttonationalprodukten ökar, vilket kräver att vi presterar mer mervärde i vårt arbete, arbetar mera eller gör mera sådant som ger bättre betalt. En lägre arbetsinsats minskar däremot skatterna. Fler skattebetalare hjälper inte alltid. För att då finns också fler munnar som skall mättas. Välfärdssamhällets kvalitet bestäms av skatteintaget per capita, inte det totala intaget.
När vi nu inför en ny regionalförvaltning med ansvaret för det sociala finns inga begränsningar för en kostnadsexpansion, delvis för att det alltid finns väl motiverade behov som borde få samhällets stöd och delvis för att denna regionalförvaltning själv skapar strukturella kostnader. Företagsfilosofer skulle säga att det går enligt Parkinsons lag när man blundar för den kvantitativa organisationsteorins grundvalar.
I princip borde de årliga löpande utgifterna kunna finansieras med de skatter som hålls oförändrade från år till år. Däremot kan vinstskatterna variera kraftigt. Dessa borde reserveras för allmännyttiga investeringar av engångsnatur. När Nokias stjärna lyste som klarast skrev jag i Aamulehti att vad gör samhället om sju miljarder direkta och indirekta skatter faller bort? Med facit i handen kan man konstatera att vår skuldsättning började öka kraftigt samtidigt som Nokias nerförsbacke började. Hade man trott att Nokia skulle generera dessa skattemiljarder för all framtid?
Nu försöker man öka skatteuttaget med helt nya skatter som till exempel fastighetsskatten. Denna är en mycket osocial skatt där änklingen med liten pension betalar samma som direktören dörren bredvid. Politikerna säljer idén med fastighetsskatten att den är mycket låg och berättar sedan hur hög den är i Frankrike och USA. Man bara glömmer att säga i länder där man betalar hög fastighetsskatt betalar man ingen kommunalskatt.
Vi ser redan nu utvecklingen av skatteuttaget. Efter kriget kunde en inkomsttagare bära en fem personers familjs boendekostnader och alla utgifter. I dag behövs två inkomsttagare i familjen för detta.
Dagens skattebörda kan konkretiseras enkelt: En frisör (som knappast kan räknas till höginkomsttagare) måste klippa tre personers hår innan hen förtjänar tillräckligt så att hen själv kan få sitt hår klippt – beaktar man alla kostnader blir kravet ännu större.
Litet tillspetsat kunde man säga, en politiker är ”anställd av skattmasen”, och mycket av hens tal och löften ökar skattetrycket.
Vill vi ha mera skattefinansierade tjänster kan det bara åstadkommas med fler höginkomsttagare, det vill säga hårdare arbete tillsammans med en effektivering av den offentliga produktionen av tjänster. Politikens uppgift är att prioritera behoven. Allt det goda kan inte förverkligas.

Henrik Immonen,

Helsingfors

ANDRA LÄSER