Min mamma vill inte ta bussen till stugan

KolumnDaniel Donner
19.07.2022 21:22
Att köra ut till sommarstället i Bromarv tillsammans med min mamma är en intressant men frustrerande upplevelse.
Det är jag som kör hennes bensindrivna stadsjeep, så hon kan ägna all sin uppmärksamhet åt Facebook och att skicka meddelanden kors och tvärs runt Svenskfinland. En stund efter starten i Helsingfors börjar en unken lukt sprida sig från bakluckan – den frysta påsen med matrester till stugans kompost har börjat tina. Jag är härdad så jag fortsätter köra.
Resan tar knappt två timmar om man kör raka vägen, men det gör vi självfallet inte. Efter inhandlad rökt fisk i Sjundeå och ett stopp hos en väninna i Ingå, lämnar vi av en matbok hon redigerat hos en hugad köpare i Karis. I Ekenäs kör vi en sväng via den lokala loppisen i den naiva förhoppningen att något av hennes skrot blivit sålt. Och innan jag utmattad svänger in vid villan har vi bytt de senaste numren av HBL mot färska grönsaker hos grannen.
Lyfter vi blicken från just denna resa vet vi att Finland drastiskt behöver minska på sina utsläpp av växthusgaser, och att transportsektorn står för en femtedel av dessa. Vi vet att våra städer vore både trevligare och mindre hälsovådliga om inte tusentals bilar brummade runt i dem. Men vi vet också att det är svårt att ändra på folks vanor, speciellt om man har bilberoende passioner som loppis och ekorrskinnshandel med sina grannar.

I andra delar av Europa
görs nu banbrytande försök att få folk att byta bilen mot bussen, tåget eller spårvagnen. I Spanien kommer många lokal- och regionaltåg att vara helt gratis från september, för att mota de stigande levnadskostnaderna och minska på utsläppen. Tyskland vill inte vara sämre: ett månadskort för all lokal och regional kollektivtrafik går löst på ynka nio euro. En kollega i Berlin berättar om en syrisk kvinna som för första gången har råd att se sig om i Tyskland.
Att göra kollektivtrafiken gratis är förstås ingen magisk lösning på våra transportproblem. Den sociala nyttan är tydligare än miljöfördelarna, för speciellt i städer kan det vara en stor hjälp för dem som kämpar med de höga levnadskostnaderna. Men i vårt glesbefolkade land finns förstås många som inte har möjligheten att byta bilen mot bussen. Och lärdomarna från Tallinn (gratis kollektivtrafik för fast bosatta sedan 2013) visar att det är få som verkligen väljer bort bilen, och att det ofta är kortare resor till fots eller cykel som minskar.

Men elbilen då?
Visst, att ersätta våra bränsledrivna bilar med dem har vissa fördelar, som att utsläppen och trafikbullret minskar. Ändå känns det som att elbilarna tar alltför stor plats i debatten just nu, för de är ingen perfekt lösning: den högre kostnaden gör dem otillgängliga för många, batterierna kräver sällsynta jordartsmetaller, och varje såld Tesla gör pajasen Elon Musk ännu lite rikare.
Komplexa problem som klimatförändringen har sällan enkla lösningar. Så när det kommer till trafiken behöver vi en kombination av olika åtgärder, som ett bekvämare, tryggare – och billigare – system av kollektivtrafik i städerna, incentiv som får folk att gå och cykla, och ja, också elbilar som ersätter fossildrivna bilar.
Det är bara att medge att min mamma inte kommer ta bussen till sommarstället, även om det vore möjligt. Kanske kan jag få henne att byta till en elbil snart, och vackert så. Jag vill ju också gärna i fortsättningen åka ut till villan även om jag själv saknar bil. När vi nu väl skapat oss en livsstil med sommarstugor, bilar och båtar är det mycket svårt att göra avkall på den, även om vi innerst inne förstår att alla på jorden inte kan leva på detta sätt.

ANDRA LÄSER