Är det tiggeri att sälja Iso Numero? – diskussion blossade upp i välbärgade Grankulla

Vill Grankullabor inte bli påminda om att en del har det dåligt? En diskussion om försäljning och tiggeri har pågått.

Försäljning av en tidning utanför köpcentret Grani i Grankulla har skapat debatt. Bilden är tagen 2004.
En diskussion blossade upp i veckan i Grankulla, en stad där invånarna i snitt är välbärgade. Allt började med att en man undrade om man får stå och sälja en tidning utan lov.
Så här skrev mannen i gruppen Puskaradio Grani på Facebook:
"Jag vet att ämnet är känsligt och vill inte att någon blir provocerad. I flera års tid har det, när vädret blivit varmare, dykt upp en romsk tiggare i närheten av huvudingången till köpcentret i Grankulla, som försöker sälja någon tidning och som ropar hellou till de människor som går förbi."
Han fortsatte:
"Detta är i viss mån förtretligt, då man inte kommer in till köpcentret utan den här kontakten varje gång. Ska man anse fortlöpande "försäljning" vara tillåten på samma plats för vem som helst, eller är det myndigheterna som godkänner tillståndspliktig verksamhet?"
Tidskriften i fråga är Iso Numero, som har funnits i Finland i elva år. Vem som helst som behöver pengar får sälja den, och tillstånd behövs inte.
En som gick in och försvarade försäljningen var den långvariga politikern och tidigare försvarsministern Elisabeth Rehn.
"Iso Numero är en utmärkt publikation, bland annat fanns det en lysande artikel av Sixten Korkman i förra numret. Jag köper alltid ett exemplar, för de som säljer den blir småföretagare via den. Att säga hello är onödigt, men det stör inte mig, alltid kan man ge ett glatt svar tillbaka!", skrev hon.

Får inte komma för nära

Ganska snabbt gled diskussionen in på tiggeri.
"Verksamhet som kan jämställas med tiggeri är på inga sätt bra. Det är förringande verksamhet för personen. Om personerna tänker stanna i Finland skulle det vara vettigt med en språkkurs och att få jobb", skriver en man i Facebook-gruppen.
En kvinna berättar om sina upplevelser. Hon hade gett pengar åt en tiggare som sålde tidningen i närheten av köpcentret. Att samma person på nytt bad om pengar upplevde hon som besvärande.
Traian Ghetu har sålt Iso Numero i åtta år. Bredvid honom står tidningens vd och journalist Janne Hukka.
Andra berättade om Iso Numero-försäljare som de upplever kommit alldeles för nära fysiskt, vilket känts obehagligt.
– Vi accepterar inte försäljare som beter sig aggressivt eller kommer för nära. Om det sker talar vi med personen i fråga, säger Janne Hukka, som är vd för Iso Numero och även skriver artiklar i den.
Innan en person får börja sälja Iso Numero går man igenom instruktionerna. Tumregeln är att hålla sig på en armlängds avstånd. Försäljarna ska inte gå fram till någon eller följa efter. Att ha ögonkontakt och le är däremot önskvärt.
– Förstås går det inte alltid till så här i verkligheten. Vi jobbar med personer som kommer från svåra förhållanden. För många kan försäljningen av tidningen vara deras första jobb någonsin.
Janne Hukka berättar att det kan ta tid innan försäljningen går som den ska, därför ger man kontinuerligt mer stöd åt försäljarna.
Han lyfter fram Rita Stanescu, som brukar stå och sälja i Grankulla.
– Hon har sålt tidningen i flera år på samma ställe och skapat sig ett nätverk av stamkunder. De kunderna stödjer henne i livet och ger henne ekonomisk trygghet och stabilitet. Det är i den riktning vi försöker få våra försäljare att gå.

"Långt från verkligheten"

Janne Hukka berättar att hälften av försäljarna inte kan läsa över huvud taget och att de inte gått i skola av olika anledningar. En del har varit för fattiga, i andra fall har skolgången avbrutits på grund av lärarens eller de andra elevernas inställning eller mobbning.
– De har varit mycket diskriminerade i sin egen gemenskap och i Europa. Genomsnittsfinländaren kan ha svårt att förstå varför de inte talar andra språk eller varför de inte tar sig ett jobb.
De flesta av försäljarna är romer och talar romani, men de har mycket svag kunskap i andra språk. Det gör att de varken kan kommunicera med myndigheter eller med vanliga medborgare.
I gruppen på Facebook framförde en del personer sin syn på att det ligger ligor eller maffior bakom tiggeriet. Hukka säger att det är urbana legender som hänger ihop med hat mot romer.
– Under min egen karriär har jag bekantat mig med hundratals människor och inte sett några tecken på det här. Jag har också talat med Helsingforspolisen om det här, som inte heller sett det.
I diskussionen på Facebook gav olika personer också sin synpunkt på vad det egentligen är som skaver i mötet med försäljarna.
"Om man ärligt tänker på det hela, kan upplevelsen av att det är besvärande delvis bero på att vi bara inte vill bli påminda om att en del har det dåligt och att personen i fråga aktivt ber om hjälp?", skrev en kvinna.
En annan kvinna spann vidare på resonemanget.
"Varför är det besvärande? Besvärande för dem som inte behöver göra något sådant för att få ihop några euro, eller besvärande för personen (som befinner sig i situationen)? Nog befinner sig folk så långt ifrån verkligheten när de upplever att en fattig människas närvaro är besvärande".

Tidskrift för mindre bemedlade och bostadslösa

Iso Numero är en tidskrift som man får sälja på en offentlig plats. Det behövs inga tillstånd.
Vem som helst som behöver inkomster får sälja den.
Man behöver inte ha ett bankkonto eller skattekort.
Majoriteten av dem som säljer Iso Numero i Finland är romer från till exempel Rumänien och Bulgarien.
För många är försäljningen den enda inkomstkällan.
Försäljarna köper tidningen på förhand och säljer den på gatan för 10 euro.
De får behålla mellan 5 och 7 euro av intäkterna.
Föreningen Isot Tekijät ger ut tidningen, organiserar säljarbetet och utvecklar verksamheten.
Det första numret utkom 2011, nu säljs tidningen i hela Finland.
ANDRA LÄSER