Tv-recension: Universellt och proffsigt om medievärlden

Pia Ingström har sett en ny serie på Netflix och njuter av den hårt skruvade skildringen av tv-studion som arena för gamla journalistlejon och hungriga pirayor. Turkiska As the crow flies är helt oturkisk till sin tematik: konflikten mellan analogt och digitalt.

Studions majestätiska lejoninna, nyhetsankaret Lale Kiran (Birce Akalay), inser så småningom att någon vill henne mycket illa, i den nya Netflixserien från Turkiet.

DRAMASERIE

As the crow flies (Kus Uçusu)

8 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet).
Regi: Deniz Yorulmazer. Manus: Meric Acemi. I rollerna: Birce Akalay, Miray Daner, Ibrahim Celikkol, Burak Yamantürk, Irem Sak, Defne Kayalar. F13
Turkiet är stort på Netflix, men den nyaste turkiska serien på strömningstjänsten är inte särskilt turkisk. Den saknar nästan all lokalfärg i fråga om personer, miljöer och tematik. I övrigt har jag inget att klaga på. As the crow flies är proffsig, välgjord och spännande. Om Netflix skulle ha brytt sig om att svarva till en svensk titel översatt från turkiskan hade den hetat ”Fågelvägen”, i bemärkelsen den kortaste sträckan mellan två platser utan hänsyn till topografiska hinder.
Titeln syftar på den unga journalistikstuderanden Aslis ambition att nå toppen i sin drömbransch och bli nyhetsankare för ett prestigefyllt tv-program. Hon vill bli som den vackra, suveräna och uppburna Lale Kiran, majestätisk lejoninna i medielandskapet.
Den ambitiösa praktikanten Asli Tuna (Miray Daner) har inga journalistiska kunskaper eller erfarenheter, men väldigt många konton på sociala medier.
På väg upp är Asli beredd att göra precis vad som helst, utom att förvärva professionell kompetens genom studier eller journalistiskt fotarbete. Miray Daner som spelar henne utnyttjar hela registret från entusiastisk småflickscharm till kallblodig beräkning och brutalitet, från pinsamt rörande hoppa till hungrig piraya som fått vittring på blod.

Det seriösa nyhetsankaret

Intet ont anande, på toppen av sin karriär, lyser Lale Kiran (en snyggt mångskiktad Birce Akalay), meriterad genom krävande erfarenheter som krigsreporter och belönad med allt: stöttande make, trevliga barn, lojala kolleger. Kväll efter kväll står hon, elegant och övertygande, i studion i det seriösa nyhetsprogrammet ”Andra sidan” med fina tittarsiffror. Men ju högre upp man nått, desto mera bör man vara beredd på att bli nedskjuten – och spänningsmomentet handlar om när Lale skall inse att någon vill henne illa, och vad hon tänker göra åt saken.
Jag beklagar att As the crow flies inte ger plats åt det galet vildvuxna medielandskapet i Turkiet. Den verkligheten rymmer å ena sidan heroiskt ambitiös journalistik under ständigt politiskt hot, å andra sidan bisarra tv-shower med män som i timmar docerar i muffliga ordalag om politik, religion, hälsa, moral och vad som helst, mycket åskådlig blod-och-tarmar sensationalism kring kändisar, brott och olyckor samt mycket annat exotiskt.
Men å andra sidan är As the crow flies tillfredsställande hårt skruvad som allmängiltig arbetslivsskildring. När Asli en gång fått in foten i studion som praktikant (genom att bryskt och påhittigt röja de andra aspiranterna ur vägen) gäller det för henne att vara så snabb att ingen hinner se något annat hos henne än den egenskap som chefer numera uppskattar mer än kunskaper, nämligen framgångshungern.

En barlast av erfarenhet

Den medelålders Lale (yngsta ändan av generation X) släpar på en barlast av kunskaper, etik och seriositet. Asli (generation Z) är fri från sånt, men har i stället en mängd konton på sociala medier under olika identiteter, vilket är bra om man ska skapa opinionsstormar och snackisar.
”Analog-Lale” blir en skymf att spotta i ansiktet på en äldre kollega i den digitala journalistikens tid, liksom ”du kan ju skriva en bok om det här”. Lale är stjärna i studion, men hon hon har en chef, som har en chef (Defne Kayalar, minns ni henne som psykiatern i Ethos?), som har en chef …
As the Cow Flies är ett kvinnodomnerat drama. Lales gamla vän Müge (Irem Sak) har hamnat på en prekär mellanchefspost.
Till slut passar det med en liknelse ur travets värld, när nyhetschefen och vd:n (Irem Sak och Kayalar, båda underbart isande) utvärderar det nya läget: ”Vi tog livet av vår bästa häst, hädanefter är det ständig förändring som gäller.” Skräcken i unga Aslis ögon säger allt.
Serien bjuder på många snygga rollprestationer, till och med psykologisk trovärdighet, dramatiska överraskningar och ett mått av sentimentalt värmande analog moral.

ANDRA LÄSER