”Vilken värld gör det möjligt för mig och mina barn att leva?” frågar Aase Berg och dyker ner i mörkret där en mor inte kan beskydda sitt barn

Poeten och kritikern Aase Berg skriver autofiktion och kastar av sig ”den pompösa memoarkostymen av en Stor Man” för att i stället blubba på som undervattengnu eller mollusk. Under tiden lyckas hon ställa några riktigt viktiga frågor.

Aase Bergs En uppblåst liten fittas memoarer är ojämn och tvingar läsaren med på slingerfärder genom lager på lager av försvarstal och misantropiska oneliners. Men i sin trasighet ställer den till slut alldeles avgörande frågor om överlevnad och anknytning.
I En uppblåst liten fittas memoarer klyver Aase Berg memoarjaget itu: det finns Aase, och det finns en ”oerhörd” kungsörn som ”har följt den lilla flickan, min veka hälft, genom uppväxten i ett halvsekel”. Greppet är bekant från Bergs föregående bok, uppgörelsen med den borgerliga tvåsamhetsnormens hyckleri Haggan, från 2019, där haggan uppstod ur den kuvade Thelma. I memoarerna förkroppsligar kungsörnen den tudelning som varje form av självbiografiskt skrivande vilar på: att betrakta det liv man har levt kräver ofrånkomligen ett perspektivbyte. Men örnen är också en (manligt kodad) föreställning om ett visst slags självbiografiskt skrivande: tron på att kunna överblicka, svepa över, betrakta uppifrån en höjd.
ANDRA LÄSER