Meckis, till minnet av en okänd mecenat

– Ni rör er med ett ganska så där avancerat språk, sku jag kanske villa säga …, säger en avmätt nedlåtande ung Leif Salmén i Veckans puls 1978 när han ska intervjua Gerd Söderholm om den här märkliga nymodigheten feminismen som äntligen nått nyhetströskeln i Finland.

Feminismens avantgarde i Finland på sjuttiotalet utgjordes av några grupper av finlandssvenska kvinnor som förvisso använde ett avancerat språk. Sina begrepp och ordvändningar hade de vässat i både högbrynt akademiska studiecirklar och känslofyllt personliga "tala bittert"-grupper, och ofta i kretsar som var blandningar av båda. En inte obetydlig del av den här beundransvärda pionjärverksamheten pågick i en stor lägenhet på Mechelingatan 19 i Helsingfors, känd som Meckis. Den hade barnläkaren Annlis Söderholm fått hyra av en förmögen dam med mecenatläggning, där bodde länge ett feministiskt lagt kollektiv av varierande sammansättning, där talades om kapitalismen och patriarkatet, om barnafödande och revolution, om kärnfamilj och uppror.

Ämnet finlandssvenska feminister på sjuttiotalet är mig kärt och välbekant (jag har skrivit en bok om det), så jag kan inte annat än förtjusas av Barbro Björkfelts dokumentär Mechelingatan: Idéer behöver rum, där gamla feminister reminiscerar kring sitt Meckis.

När feministerna för ett kvartssekel sedan flyttade ut, flyttade konstnären Cris af Enehielm med barn in och använde lägenheten som hem, ateljé, festplats och öppet hus för allehanda gäster. I fjol dog mecenaten, universitetet ärvde lägenheten och af Enehielm flyttade ut. Men inte förrän hon i november hunnit ordna en månadslång avskedsfest som hon kallade Det tomma hemmets festival, med dans, konstutställning, performance och litteraturevenemang.

Också det här har Björkfelt filmat, och hennes program är ett höftigt kort sammandrag av aktivismens och engagemangets olika skepnader. För fyrtio år sedan var en kvinna som talade avancerat språk om politik och samhälle något att förvåna sig över i tv-studion. På Det tomma hemmets festival 2016 får vi i en köksskrubb på Meckis möta konstnären Bakr Hassen som utsatts för hot för att han satt upp Becketts I väntan på Godot i sitt hemland Irak.

Jag kunde ha lyssnat på de gamla feministerna, på af Enehielms utläggningar och på festivalens konstnärer och besökare i timmar. Nu bjöds jag på en halv timme med dem, och det är bättre än ingenting. Jag skänker den okända mecenaten, en förmögen fröken med konstnärliga och akademiska intressen, en högaktningsfull tanke. Hennes synbarligen rimliga hyresnivå åstadkom mycket gott under fyra decennier.