Insändare: Konstnärernas enda möjlighet att påverka är att strejka och väcka diskussion om värderingar

Torsten Fagerholm funderar i sin ledare (HBL 19.12) över Kiasma-strikes förhållande till internationella bojkotter i solidaritet med Palestina. Kiasma-strike är inte en del av BDS-kampanjen (Boycott, Divestment and Sanctions), trots att även den har i sin bakgrund i en oro över människorättssituationen i Palestina. På vår webbsida nämns specifikt att vi inte bojkottar Kiasma och heller inte uppmanar någon till bojkott av någon part.

Vår verksamhet motiveras av rapporter gjorda av människorättsorganisationerna Amnesty, B’Tselem och Human Rights Watch, enligt vilka den israeliska staten utför handlingar mot palestinier som uppfyller kriterierna för apartheidpolitik. Deras alarmerande rapporter styrker de berättelser om stor nöd som palestinier och finländare med palestinsk bakgrund framfört.

Kiasma-strike är en arbetsstrejk som berör konstarbetare, det vill säga de som skrivit på uppropet jobbar inte med Kiasma så länge spelreglerna för det privata stödet inte granskas. Med hjälp av strejken vill vi garantera att Kiasma inte tar emot stöd som härrör från vapenupprustning eller investeringar i konfliktområden. Vi har under strejken hela tiden hållit en god samtalston med Kiasma, som strejken berör, samt med dess takorganisation Nationalgalleriet.

I Kiasmas pressmeddelande den 17 december rättar museet till de oskäliga anklagelserna om antisemitism som spridits av medierna. Strejken förbinder sig officiellt att stå för antirasism och vi frånsäger oss alla former av antisemitism. Alla som definierar sig själv som konstarbetare kan ansluta sig till strejken.

Strejken har skapat en finländsk samhällsdebatt kring Zabludowicz Art Trusts affärskopplingar, som på den internationella konstscenen redan länge setts som problematiska. Kiasma-strike bottnar alltså inte i ett konstnärsinitiativ att granska enskilda stödstiftelsemedlemmars bakgrund. Det som föranlett detta är dels den försämrade människorättssituationen i Palestina, dels utvecklingen mot ett allt starkare socialt ansvar för konstscenen.

Zabludowicz Art Trusts förmögenhet har profilerat sig som en stark stödjare av den israeliska statens politik, och det har i åratal brett rapporterats om dess bindningar till investeringar i området. Den via ägarkoppling till Zabludowicz Art Trust knutna granatfabriken Pocal Industries såldes först 2013. Grunden till Zabludowicz Art Trust förmögenhet är ännu knuten till investeringar som kan ses som problematiska, så som det omstridda Palantir, känt för sin databrytningsteknologi, och till samarbete med företag som administrerar dataöverföringsinfrastruktur i kolonialiserade områden.

Det har skrivits om de här problemen i Finland i över tio år, men de har inte nått över nyhetströskeln. Konstnärerna har ingen beslutande makt över den privata finansieringen av Nationalgalleriet, så vår enda möjlighet att påverka är att strejka och att väcka diskussion om värderingar. Den etiska diskussionen har haft ett positivt inflytande, och många finländska konstorganisationer har redan uttalat en vilja att se över etiken bakom sin finansiering.

Till all lycka har den finländska konstscenen blivit allt mer pluralistisk under de senaste tio åren. Vi understöder en så bred mångfald som möjligt inom alla organ i vår bransch vad gäller etnisk bakgrund, politiska åsikter och religiös tillhörighet. Därför ter det sig ohållbart att det i kärnan av de nationella konstinstitutionerna ska verka en person vars förmögenhet grundar sig på vapenhandel och med bindningar till investeringar i konfliktområden.

Kiasma-strikes kritiker har undrat varför vi inte utmanar även finska staten, som bedriver vapenhandel med Israel. År 2021 publicerades kommunikén Finland Against Apartheid, där 420 undertecknande kulturpersoner och kulturorganisationer slog fast att de ansåg Finlands vapenhandel med Israel oetisk. Alla finländare ansvarar för den finska statens agerande, och i det kommande valet kan alla påverka genom att rösta på riksdagskandidater som tar människorättsfrågor på allvar.

Terike Haapoja, bildkonstnär, New York, USA

Eero Yli-Vakkuri, bildkonstnär, Helsingfors

Magdalena Åberg, bildkonstnär, Helsingfors

Svar Kärnproblematiken i ledartexten handlar om den hårfina gränsen mellan normal, legitim kritik av Israels politik, och antisemitism. Glider världsförbättraren obemärkt över i fel kategori?

Boycott, Divest Zabludowizc (BDZ)-kampanjen, som pågått sedan 2014, utgör en variant av Boycott, Divest, Sanctions (BDS)-rörelsen. Hur skilja åt den ideologiska grunden hos BDZ och BDS från det tankegods som inspirerat ”strejken” som riktas mot Kiasma?

Risken med copy paste-aktioner är att nyanserna faller i skym­undan. Samma faror gäller bruket av begrepp som ”apartheid” – som tillhygge – snarare än i exakt definierat analytiskt syfte.

Frågorna återstår: varför stenvägrar konstnärerna dialog med Zabludowizc? Varför reducera Israel-Palestina-konflikten, med invecklade historiska rötter, till en personfejd, där man hänger ut en enskild person? Är detta balanserat, eller proportionellt? Försätter konstnärerna – vars cancelkultur utgör en logisk utveckling av uppmärksamhetsekonomin – sig här i en återvändsgränd, där man sammanblandar moralism med marknadsföring?

Via Kiasmastrejken har akademiskt bildat kulturfolk lockat fram applåderande bifall från det högerextrema Suunta-kollektivet. Detta borde mana till ett sting i världssamvetet bland förment progressivt sinnade. Kultur borde handla om dialog, på en vilja att hantera ambivalenta fenomen och en kapacitet att vara oense på ett civiliserat och uppbyggande vis.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL