Essä | Folkbildningen har gjort de nordiska länderna bäst i världen – nu går utvecklingen i motsatt riktning

”Det är redan ganska vanligt med en sådan självbelåten nordisk attityd, och ibland låter diskussionen om nordiskhet rent av nationalistisk.” (Yliopisto-lehti 21.9.2018.)

Tänkandet som professor Elina Oinas hänvisar till i citatet handlar om hyllandet av den nordiska välfärdsmodellens framgångar som uttryck för nordbornas egen förträfflighet, vilket lätt blir en inåtvärmande attityd som kan inrymma allt från främlingsfientlighet till blindhet för de förbättringar som behövs.

Oinas kritik är viktig, men samtidigt bekräftar hennes problemställning en av de mest förekommande bilderna av Nordens säregenhet – en region i världen där man hellre problematiserar sitt förhållningssätt till de egna framgångarna än slår sig för bröstet. Att skrävla är trots allt, ja, onordiskt.

Men Norden är verkligen bäst på många sätt. Åtminstone om måttstocken är den sorts sociala, ekonomiska och politiska jämlikhet som karaktäriserar stabila och välmående samhällen. Så gott som alla internationellt erkända mätare bekräftar år efter år att de nordiska länderna hör till toppen i de avgörande kategorierna: ekonomisk produktivitet, samhällelig tillit, social mobilitet och personlig lycka.

Angående den sista faktorn kan man förstås fråga sig vad som gör ”lyckan”. Norden toppar också konsumtionen av antidepressiva läkemedel, vilket även möjliggörs av välfärdsstatens fungerande distribution. Men även om lyckans rot kan diskuteras så är det ett otvetydigt faktum att Norden även leder i livskvalitetsmätningar som inte är beroende av subjektiva lyckoupplevelser: tillgång till utbildning, sociala skyddsnät, vård, fritid och trygg ålderdom, för att nämna några faktorer.

Därtill ses Norden ofta som ett föredöme vad gäller offentlighetsprincipen, låga nivåer av korruption, lokalstyre, jämlikheten mellan könen och transparent beslutsfattande.

Hur blev Norden så här bra? Svaret är omtvistat och nordborna har försökt förklara sin säregenhet med allt från de långa, gemensamma traditionerna av demokrati och rättssamhälle – ända från det isländska Alltinget i 900-talets Tingvalla – till idéer om raslig överhöghet, en diskurs som ”blomstrade” på 1930-talet, och senare med socialdemokratins breda popularitet. Men svaret är omtvistat inte bara bland nordborna utan också internationellt, speciellt i USA där Norden i politiska debatter inte sällan figurerar som antingen ett ideal eller skräckexempel för framtiden.

De som i amerikansk tappning kallas progressiva brukar tillskriva Nordens framgångar socialdemokratins generösa välfärdsmodell, libertarianer ser hellre välfärden som resultatet av Nordens fria marknader medan högerns invandringskritiker anser att det hela beror på att Norden är, jämförelsevis, etniskt homogent.

Komplexa fenomen har sällan enkla förklaringar. År 1800 hörde Norden till Europas fattigaste och mest underutvecklade regioner, trots att nordborna då var etniskt homogena i högre grad än de är idag, vilket betyder att homogenitet allena inte kan fungera som förklaring. Att förklaringen skulle vara den socialdemokratiska välfärdsstaten problematiseras å andra sidan i en känd anekdot om den (ö)kände nyliberalen Milton Friedman. Under en diskussion ska en svensk ekonom ha sagt till Friedman att i Sverige har man tack vare välfärdsstaten utrotat fattigdomen i landet. Varpå Friedman ska ha replikerat: det var ju intressant, för bland skandinaver i USA finns ingen fattigdom heller. Och faktum är att fattigdomsnivån bland ättlingar till emigranter från Skandinavien hör till de lägsta i hela USA.

Ett av de senaste årens mest intressanta försök att förklara Nordens framgångar görs i boken The nordic secret (2017) av Lene Rachel Andersen och Tomas Björkman. I stället för att fokusera på enskilda faktorer, som ideologi eller etnicitet, lyfter författarna fram den nordiska folkbildningen och dess institutioner som en holistisk förklaring – ”hemligheten” – till Nordens framgångar.

Förklaringen är intuitivt tilltalande. Folkbildningen nådde ut till stora delar av befolkningen och dess institutioner etableras i decennierna före Nordens utveckling tar fart kring sekelskiftet. Samtidigt handlade folkbildningen ofta uttryckligen om samhällelig förbättring och nationell gemenskap, ansvar och tillhörighet. Och som förklaring biter folkbildningen även på Friedmans invändning mot socialdemokratin: folkbildningen – för att inte nämna nordbornas relativt höga läskunnighet dess innan – gav amerikafararna goda förutsättningar i nya världen.

Som förklaringsfaktor har folkbildningen en avgörande styrka: fenomenet är (så gott som) unikt för Norden, vilket varken kan sägas om socialdemokratin eller etnisk homogenitet. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman påpekat är folkbildning Nordens enda verkligt originella bidrag till utbildnings- och skolhistorien. Idén om bildning härstammar förstås från den tyska idealismen, men det unika med de nordiska länderna var att de implementerade folkligt bildningsarbete på bred basis för ett nationellt och demokratiskt samhällsbygge. På kontinenten var bildning uttryckligen ett projekt för eliten.

Folkbildningens grundläggande idé däremot är att folket, vem som helst, skall lyftas upp till kunskap och därigenom förstå (eller skapa) sina ansvarsrelationer till samhällsgemenskapen. Den centrala tanken är att individen – som tidigare kanske enbart identifierat sig med familjen eller byn – knyts samman med en större samhällelig gemenskap genom kunskap om folkets historia, språk och kultur.

Enligt Andersen och Björkman var det den omfattade folkbildningen – inom vilket de inkluderar allt från föreningslivet och kooperationen till folkhögskolor, arbetar- och medborgarinstitut, föreläsningsbyråer, folkuniversitet, studieförbund och -cirklar – som gör det möjligt för de nordiska länderna att omformas från fattiga agrara ståndssamhällen till moderna framgångsrika välfärdsstater på ett relativt fredligt sätt. Finlands konfliktfyllda 1900-tal är undantaget som bekräftar regeln.

Den kanske mest intressanta tesen i The nordic secret är att det är bildning och inte utbildning som ger oss nyckeln till Nordens framgång. Följaktligen varnar de ofta för att inte blanda ihop folkbildning med en term som idag är mera populär, nämligen vuxenutbildning.

Med otaliga exempel från den brokiga nordiska folkbildningstraditionen visar Andersen och Björkman att även om folkbildningen också ofta hade instrumentella och politiska syften, så karaktäriseras folkbildningens kärna av idén att det lärande som behövs för ett modernt, komplext och demokratiskt samhälle måste inkludera hela personen. Folkbildning är väsentligen något mer än vuxenutbildning eftersom målet inte enbart är utökade färdigheter och kunskaper, utan att den som deltar i folkbildning skall växa som människa. Och genom att växa som människa kan hen fungera som en självständig och ansvarsfull fri, modern medborgare.

För att förstå djupet i Andersens och Björkmans resonemang måste man återgå till distinktionen mellan bildning och utbildning som de nordiska folkbildarna ärvde från den tyska idealismen. Den väsentliga skillnaden, som så gott som alla idag också skulle erkänna, är att med utbildning avses en process som syftar till ett bestämt resultat. Den som utbildas måste anpassa sig till färdigt bestämda regler för att nå ett på förhand känt mål, och då reglerna följs och målet nås erhålls en examen eller legitimation. Processen är så att säga styrd ”utifrån” eftersom individens ställs inför institutionaliserade kunskapskrav.

Den svenska pedagogen Donald Broady har argumenterat för att i kontrast till utbildning, så är den som bildar sig väsentligen fri. Bildning är en process som styrs ”inifrån”, av kunskapshunger och en lust att förändra den person man har blivit. Med den här distinktionen av frihet kontra ofrihet vill Broady framhäva att den viktigaste aspekten av det svenska ordet bildning, härstammandes från tyskans Bildung, är att det betecknar individens öppna och självreflexiva omformande, och begreppshistoriker påpekar att direkt motsvarande ord varken finns i franskan eller engelskan, och inte heller i finskans sivistys som i sin tur härstammar från svenskans ”civilisation”.

Kontrasten mellan bildning och utbildning betyder inte att de två aldrig kan sammanfalla i vardagen. Tvärtom, bildning äger ofta rum just inom olika former av utbildningar – i allt från universitetet och yrkesskolan till arbiskursen.

Snarare handlar det om att uppmärksamma en skillnad som alla redan egentligen känner till om hur individen förändras genom lärande och utökad förståelse. Med bildning menas något som är oskiljbart från personen själv: ett (själv)kritiskt och självständigt omdöme, mognad och förmågan att tänka utan andras ledning.

Från idén om att förändra hela personen följer också att bildningens innehåll inte kan vara på förhand definierat. För det finns helt enkelt inte några allmängiltiga regler eller metoder som kan ge oss ett självständigt och (själv)kritiskt omdöme. Snarare skulle vi säga att den som enbart lärt sig en metod för att lösa alla frågor inte längre tänker självständigt.

Att bildas är därför per definition en fri, personlig och öppen process – ingen kan bildas i någon annans ställe. Den intima relationen mellan bildning och karaktärsutveckling är ingen slump och många har sökt bildningsidéns rot i klassiska tidens Grekland och medborgaridealet paideia, som betecknade den allsidiga utveckling av individens kunskap och förståelse som behövdes i det offentliga livet.

The nordic secret i ett nötskal är att nyckeln till Nordens framgång är bejakandet av bildningsidén inom folkbildningen. Därigenom skapades självständiga och reflexiva individer som med tillit kunde förvalta den frihet som moderniteten gav för att bygga stabila, jämlika och demokratiska samhällen.

Samtidigt varnar Andersen och Björkman för att de nordiska länderna redan i många decennier går åt motsatt håll. I stället för bildning bejakas kortsiktigt instrumentellt och specialiserat kunnande i den ekonomiska tillväxtens namn. Vi blir den mest utbildade men minst bildade generationen på hundra år i Norden.

Paradoxalt nog blir samhället hela tiden ännu mera komplext än våra förfäders, samtidigt som våra utbildningar blir allt snävare för att studenterna skall utexamineras direkt till ett jobb. The nordic secret påminner oss att även om teknologin kräver specialiserat kunnande, så fordrar demokratin bildningens bredd och omdömesförmåga.