En recension – varför inte?

Med gratis inträde, frivilliga avgifter, nittio procent improviserat och tio procent nedtecknat är allt lite heimlaga på den här festivalen. Men jo, varför inte?

Bortom tid och rum. Stämningar från avslappningssession i grottan i Den fria konstens rum.

SAMTIDA KONSTMUSIK

Miksei?-festivalen
Den fria konstens rum 7.6.
Den fria konstens rum under Katri Valas park i Sörnäs kurva har blivit en välsignelse för Helsingfors konst- och musikliv. Inte bara för att det är ett stenkast från hemknutarna i Berghäll, men också för att rummet faktiskt känns på något sätt fritt från konventioner, kvalitetskrav och invanda mönster och därmed inbjudande, åtminstone än så länge.
Så när jag hör om uppstickaren på sommarens festivalhimmel, Miksei-festivalen som vill ge skenet av att förhålla sig fördomsfritt till det mesta med en fråga som svar på allting – Miksei? Varför inte? – så väcker det min nyfikenhet.
En tanke: Jämfört med den egna studietiden för tio år sedan känns det här nytt. På den tiden fanns ingenting motsvarande och kanske inte samma behov heller. Många i den förra generationen verkar ha varit mera upptagna av att uppfylla på förhand ställda krav och passa in i formerna, medan flera av 2010-talets tjugoplussare verkar mera intresserade av att blanda kortpacken och bara göra någonting, helst utan historiska barlaster. Frågor om auktoritet, autenticitet, originalitet känns helt ovidkommande och det harmar nästan att jag ens tar upp dem i det här sammanhanget.
En grupp på tre ungdomar som kallar sig Fun3 (Sanni Kriikku, dans, Ilmari Kantola, beatbox & elektronik och Eetu Palomäki på klaviaturer och elektronik) inleder kvällen i den beckmörka salen med att först uttala diverse stön och snart också vrål för full hals. Det här är bara början på en dryga halvtimmen lång helhet som i små episoder traskar från beatbox med elektroniska effekter via en passus med mjuka ackord på pianot till riktig tuggummipop, eller en nidbild av den, mot slutet. Och i blickfånget är hela tiden Sanni Kriikku som dansar kreativt på golvet och tar hela utrymmet i besittning.
Något av det bästa är hur omedelbar kontakten mellan publik och uppträdande är. Säkert kunde det här till synes improviserade mellansnacket upplevas som styvt och konstlat, men egentligen är det rätt angenämt; vassa kommentarer och välvilliga pikar flyger i bägge riktningar, men alla är ändå glada.
En annan intressant detalj är den vördnad som medlemmarna i arrangörskollektivet Tölöläb (Turkka Inkilä, flöjt, Saku Mattila, oboe, Taavi Oramo, klarinett och elektronik och Antti Salovaara, fagott) visar gentemot pianisten och keyboardisten Emil Holmström och cellisten Markus Hohti (som troligtvis ställde upp gratis på den här spelningen) och mot kvällens frånvarande kompositörer. Det är nästan så man rodnar när man hör hur ungdomarna kysser deras fötter verbalt. Inte för att de inte vore värda det, utan för att det är så ovanligt.
Holmström och Hohti gör Tölöläbgänget sällskap i en improviserad session som inleds med plötsliga primitiva signalliknande tjut på klarinetten av Taavi Oramo. Överlag förflyter sessionen väl med delvis färdigt förberedda elektroniska ingredienser, förvisso inte med samma udd och struktur som i ett skrivet stycke men nog med en äkta känd dialog och kommunikation musiker emellan och med publiken. För en stund känns den improviserade musiken nästan mera tilltalande än den nedtecknade, som de facto är gammal redan när den uppförs (trots styckenas unga ålder, tre och sju år).
Juhani Nuorvalas Boost (2009) som i fjol utkom på två inspelningar (av Juho Laitinen & Jouko Laivuori och Markus Hohti & Emil Holmström) är rena celloheavyn med sin storvulna smäktande melodistämma mot Moogsyntens malliga löpningar. Sampo Haapamäkis Logo (2013) är ett sällsynt fint stycke för soloviolin och liveelektronik, effektivt som bara den när violinens effekter manipuleras och kanaliseras i åtta kanaler runtom i rummet. Stycket framfördes i våras vid ett par tillfällen av Maria Puusari, men fick här en eldfängd tolkning av Aleksi Kotila, som spelar stycket nästa gång på Eloa-festivalen i oljecisternen på Degerö i augusti.
På Miksei-festivalen sägs nittio procent vara improviserat och tio procent nedtecknat – inget under alltså att allt är lite heimlaga. Man undrar: Var det så här det kändes när det begav sig med Avanti på 80-talet, när man prövade på allt möjligt, med varierande resultat?
Här sätter jag punkt för kvällen och missar samtidigt sena kvällens avslappning med Karhulevyt (Björnskivorna?). Det ryktas att Miksei-festivalen intar Esplanadparkens scen på torsdag kväll klockan 19 för en avslutande session.

ANDRA LÄSER