Insändare: Att skriva är nödvändigt

Ett stort tack till Martina Moliis-Mellberg för den fina kolumnen om skrivandets gåta i HBL söndagen den 17 juli.

För en del människor är skrivandet nödvändigt, brev, dagböcker etcetera, ett sätt att bekräfta verkligheten. Egna anteckningar får en också att inse att allting har sin början och sitt slut. Det säger Maria Stepanova i sin fina roman Muistin muistolle och jag håller med henne. Alltid har det inte ens stor betydelse om andra läser det vi skrivit, det är bara någonting som strömmar ut, sätter tankar i ordning och får en att må bättre. När gamla belastningar är borta, finns det utrymme för nytt igen. För publicering krävs förstås mera än bara anteckningar, och texter skall redigeras och finslipas för andras ögon och där behövs ofta hjälp av förlagsredaktörer.

Moliis-Mellberg skriver också, att ”läsaren måhända ser någonting helt annat än författaren har skrivit och att så ska det också vara”. Det överensstämmer med tanken, som den pragmatiska filosofen John Dewey (1859-1952) har uttalat: enligt Dewey är erfarenheten, upplevelsen det egentliga konstverket, objektet som förorsakar upplevelsen (målning, skulptur, ton, texter, teater, dans) är bara en utgångspunkt för själva konstverket, som uppstår i den som upplever. Objektet och verket smälter samman till en enastående helhet, som fortsätter sin resa i läsarens, åskådarens, åhörarens sinne.

Maria Salonen, Helsingfors