Den nuvarande sexualbrottslagen har godkänts i slutet av 1990-talet och är alltså drygt 20 år gammal. Den känns nästan medeltida, trots att enstaka ändringar gjorts under årens lopp, och visar hur mycket som har hänt med våra attityder och vårt sätt att tänka.
Den stora förändring som har slagit igenom på rätt bred front är hur vi tänker på ansvarsfrågan. Den nuvarande lagen utgår från – som det heter i det juridiska språket – att rekvisitet för våldtäkt uppfylls om offret har utsatts för våld eller hot om våld och på det sättet tvingats till sex. Undantaget har varit om offret har varit medvetslöst, sovit eller annars saknat förmåga att försvara sig. I andra fall har den nuvarande lagens krav i praktiken lett till att offret har varit tvunget att bevisa att hen har kämpat emot, helst genom att uppvisa tecken på att ha utsatts för våld. Den nuvarande lagstiftningen beaktar inte alls att en stor del av våldtäktsoffren blir förlamade av skräck och inte förmår göra motstånd. Det finns forskning som tyder på att det sker i till och med 70 procent av alla våldtäktsfall.
I det lagförslag som riksdagen nu behandlar ligger ansvaret för att ett samtyckte finns på personen som misstänks för att ha våldfört sig. Allt sexuellt samröre förutsätter samtycke.
