Kamp mellan blocken in i det sista i norskt rysarval

OSLO – Allt det vi har gjort hittills har varit bra, men hur vi kommer att fira på måndag avgörs nu.

Erna Solberg, Norges statsminister och ordförande för konservativa Høyre, talar till de sina från en nattklubbscen i centrala Oslo. Här inleds slutspurten inför Stortingsvalet. Strax ska ett hundratal aktiva åka vidare för att knacka dörr och övertyga väljare om att rösta på just deras parti.

– Jag känner att ni är trötta, men försök hitta entusiasmen där längst nere i magen, peppar Solberg.

– Det här valet kan avgöras av få röster.

Och det stämmer. Läget inför valdagen är ovanligt jämnt och ovanligt många väljare är osäkra.

Länge såg det ut att bli ett regeringsskifte i Norge så att den borgerliga regeringen bestående av Høyre och Fremskrittspartiet – med de mindre Venstre och Kristelig Folkeparti som stöd – skulle bytas ut till en ledd av socialdemokratiska Arbeiderpartiet som i fyra år varit i opposition.

Som mest har Arbeiderpartiet, av tradition landets största parti, haft närmare 40 procents stöd i opinionsmätningarna. Men under sommaren började kurvan vända. Kring 27 procent säger sig nu rösta på partiet och de flesta mätningar visar ett knappt borgerligt övertag. Norge har en inte rigid, men jämfört med Finland ändå tydlig blockpolitik.

Opinionssiffrorna ger Solberg och Høyremedlemmarna ett visst självförtroende här i den dunkelt belysta salen. Men inget går att ta för givet. Därför krävs det fotarbete i den ännu ljusa septemberkvällen när hundra timmar av valkamp återstår.

Samtidigt, på Youngstorget några kvarter ifrån, invid fackhus och Arbeiderpartiets högkvarter, rustar sig folk i rödklädda jackor med hundratals rosor. De ska bege sig ut på en motsvarande aktion, men med målet att få folk att välja det socialdemokratiska partiet. De vill se sin ordförande Jonas Gahr Støre som nästa statsminister.

Partiaktiva Roar Gravdal, kandidaten Didrik Beck samt Henrik Jacobsen och Thuva Øverås från ungdomsförbundet tar tunnelbanan till Skullerud. Förorten en halv timme från centrum är ett traditionellt arbetarklassområde där Arbeiderpartiet har ett starkt fäste, men också Fremskrittspartiet är populärt.

Även om opinionssiffrorna nationellt inte ger dem medvind, bedyrar alla fyra att de har kämpaglöd kvar när de delar upp flervåningshusen mellan varandra.

– Jag försöker att inte tänka så mycket på mätningarna utan mobilisera väljarna, säger Gravdal.

Däremot säger sig både han och Beck vara trötta på att valkampen i så hög grad har handlat om person, och mindre om sak.

Visst har skatter varit ett tema – Arbeiderpartiet vill höja dem och använda pengarna bland annat på skolan medan Høyre i sin tur har genomfört skattelättnader under sin regeringsperiod. Och nog har oljeutvinning och invandring också diskuterats, men sammantaget har stort fokus ändå varit på enskilda politiker.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiets invandringsminister Sylvi Listhaug har fått uppmärksamhet för sina inte sällan kontroversiella utspel – som i och för sig tilltalar hennes väljare – medan Jonas Gahr Støres sätt att placera sin förmögenhet har granskats ingående.

– Det har varit mycket drittslenging, skitkastning, säger Beck.

– Vi har inte fått våra frågor på agendan, säger han.

Vad beror då Arbeiderpartiets fall i mätningarna, och Høyres och Fremskrittspartiets förhållandevis starka position på?

Johannes Bergh är valforskare vid Institutet för samhällsforskning i Oslo. Han menar att Arbeiderpartiet inte har haft en tillräckligt tydlig profil som oppositionsparti. Den otydligheten har enligt honom fortsatt in i valkampen.

– De har inte lyckats kommunicera sitt budskap.

Det har gjort att många i stället söker sig till mindre partier som driver mer specifika frågor, vilket också märks i ökat stöd i mätningar hos i synnerhet de på den rödgröna sidan. Motsvarande utveckling är bekant från andra europeiska länder.

Høyre däremot gynnas av att den norska ekonomin igen växer och arbetslösheten minskar, efter en period då oljeprisets fall ledde till att 50 000 personer blev utan jobb inom oljenäringen.

Och så är det Erna Solberg själv.

– Hon är populär, säger Johannes Bergh.

Det här även om alla, inte ens inom det egna partiet, alltid är så förtjusta över att Fremskrittspartiet är regeringspartner.

I baren där Høyre i Oslo inleder sin slutrusch i valkampen är väggarna tapetserade med planscher på Solberg och många är iklädda tröjor med samma tecknade bild. "Erna er stjerna" lyder också en av sloganerna utåt. Hon anses folklig medan Jonas Gahr Støre, som var omtyckt som utrikesminister, ger ett mer distanserat och akademiskt intryck.

Till HBL säger Erna Solberg att Norge behöver en borgerlig regering "för att vi har levererat resultat".

– Sett till ekonomin, sysselsättningen och att vi har kommit igenom svåra kriser.

Till dem hör enligt henne flyktingtillströmningen för två år sedan. Den fick en majoritet i riksdagen att enas om en stram invandringspolitik.

– Så har vi klart levererat på de välfärdsförbättringar som vi gick på val på, fortsätter hon.

Jonas Gahr Støre ställer vi frågor till invid Stortingsbyggnaden där valstugorna står tätt längs gågatan Karl Johan.

– Vi har den bästa politiken för det Norge behöver. Vi vill investera i en god skola och en trygg ålderdom och inte öka skillnaderna och föra en oansvarig politik som den här regeringen har gjort.

Han kommenterar nedgången i opinionsmätningarna med att han tror att utfallet i den "slutliga" av dem – alltså valet – kommer att visa sig vara bättre för Arbeiderpartiets del.

Avgörande betydelse för regeringsbildandet har också hur de mindre partierna klarar sig. Norge har en spärrgräns som innebär att mandaten i Stortinget ökar klart om man kommer över 4 procent, vilket påverkar storleken på blocken. Nu balanserar flera partier på gränsen vilket gör utgången av måndagens val ännu mer oförutsägbar.