Så här ser papporna på HBL på sitt föräldraskap

DAN KRONQVIST: ”Ett vuxet barn är fortfarande ditt barn”

Jag har faktiskt papper på att jag duger som förälder. Det är en av de absurda detaljerna i processen man genomgår för att få ställa sig i adoptionskö, och det betyder tyvärr ingenting. Föräldraskap är ett jobb man lär sig genom egna försök och misstag.

Vi väntade barn i nästan tio år, men på slutet gick processen väldigt snabbt. Det blev bråttom att anpassa bostaden för en alldeles ny familjemedlem och – faktiskt – köpa den praktiska moderskapsförpackning som man enligt någon märklig logik på den tiden bara fick om barnet var biologiskt.

När jag blev pappa jobbade jag regelbundet kvällar. Från de första åren minns jag alla de nya rutinerna, Anna Wahlgrens Barnaboken, Sås och Kopp, alla barnböcker vi läste och hur vi föräldrar samkörde kalendrar för att få vardagen att fungera. Jag minns också de lediga timmarna när jag i praktiken var hemmapappa en stor del av dagen. Nu är det dottern som jobbar i skift, så kalenderexercisen är tillbaka i ruta ett.

Ett vuxet barn är fortfarande ditt barn. Du är inte förälder till en femåring, en femtonåring eller en tjugofemåring, du är helt enkelt förälder. Det är bara din plats i barnets liv som sakta justeras, nästan utan att du märker det.

Du lånar plötsligt ut bilen för första gången. Du skaffar fram första flyttbilen. Du målar väggar och tak i första och andra bostaden. Du ber småningom om vuxenhjälp av ditt barn. Ni träffas inte varje dag, ringer inte stup i kvarten, men ni planerar in träffar, middagar och gemensamma ledigheter.

Från de tidiga åren minns jag att dottern och jag snabbt utvecklade en ganska likadan humor, något som fortfarande är en bra isbrytare om det råkar finnas moln på himlen.

På många plan umgås vi numera som de vuxna människor vi båda är. På ett annat plan kommer jag aldrig ifrån papparollen. Det är ett emotionellt jobb. Den ställföreträdande glädjen eller sorgen gör sig alltid påmind när det är läge för någondera.

I praktiken är papparollen inte minst att kunna stå till tjänst med de verktyg som behövs, både de konkreta i garaget och de mera filosofiskt abstrakta. Det är fortfarande lättare att hitta i garaget.

Min pappa fyllde min barndom med sång.

Minnesbilder. Pappa vid spisen, pappa vid tvätten, pappa då han kånkar runt på något av mina yngre syskon: strömmen av stolliga småvisor, vanvettiga nonsensrim, fåniga allitterationer – ofta till egenhändigt hopsnickrade melodier.

Det här låter förmodligen mer idylliskt än vad det var. För med bästa vilja kan man inte påstå att min pappa är musikalisk.

Det är inte jag heller. Och dessvärre har egenheten att gnola och tralla som en dåre förts över till mig. Misstänker att det egentligen rör sig om någon ovanlig genetisk defekt. I 29 år levde jag ett helt normalt liv. Så fick jag barn och – pang! – bröt sjukdomen ut med full kraft.

Jag har samma svårartade symptom som min pappa. Möjligtvis är jag något mer benägen att utgå från kända melodier. Jag är föräldraledig i höst och de senaste veckorna har jag gnolat på en pastisch på Astrid Lindgrens Fattig bonddräng, tonsatt av Georg Riedel.

Så här går den:

Ja, sånt är livet för en hemmapappa. Pojken på tio månader tittar storögt upp från skötbordet. Jag prickar en D-vitamindroppe – som jag glömt ge två dagar i rad – i hans öppna mun och gnolar vidare på nya verser som håller på att ta form. Det är en helt omedveten process. Ibland nynnar jag tanklöst på melodislingan i timmar. Förr eller senare brukar rimmen flyga in i skallen på mig.

Döden, döden.

Jag tänker på den där vid skötbordet. Tiden går. Barnet ler.

Fattig bonddräng är Astrid Lindgrens bästa visa, med en politisk udd i undertexten. Drängen drömmer om den nåd som Herren ska visa efter döden, men som han inte ska räkna med i det hårda livet som är. Aldrig är kristendomen så lömskt försåtlig som med detta disciplinerande opium.

Jag står där vid skötbordet och tänker att jag egentligen ogillar ordet ”fader”. Fader som i Fader vår, han som utdelar nåd (oförtjänt kärlek) och straff (förtjänt vedergällning). Den himmelske faderns domargärning har solkat ner våra jordiska, mänskliga faderskap, förgiftat fadersrollen: låsa in i Snickerboa, släppa ut ur Snickerboa.

Jag står där vid skötbordet och tänker att jag hellre är förälder än fader. Kanske en förälder som kallas pappa? Och förresten: är inte Alfred, drängen i Lönneberga, den som de facto blivit Emils pappa medan stackars Anton måste nöja sig med att vara hans fader?

Föräldraskapet är hårt. Det är ett trälande, många gånger. Tröstlösa rutiner. Oändligt ansvar. Mental frånvaro. Dåligt samvete.

Men den bild kristendomen implicerar är helt felaktig. Som förälder har jag ingen nåd att ge, för mitt barn är inte oförtjänt av kärlek. Inget barn är oförtjänt av kärlek.

Däremot är mitt föräldraskap bristfälligt, såsom alla föräldraskap är bristfälliga.

Jag är inte religiös, men jag står där vid skötbordet och gnolar på min dumma visa och barnet ler mot mig i sin bajsblöja och jag förstår att han skulle le mot mig nästan oavsett hur bristfällig jag var och jag inser att detta är oförtjänt, att denna gränslösa tillit är mer än någon människa kan förtjäna; att det som strömmar mot mig med stanken är det jag måste kalla nåd.

STAFFAN SMÅROS: ”Också treårstrotset lär mig något nytt”

Att vara pappa är mycket svårare än jag någonsin kunde tänka mig. Innan vi fick barn hade jag en massa idéer om hur jag skulle vara som pappa och allting verkade väldigt självklart.

Under de lite på tre år som min dotter funnits i mitt liv har jag dock fått lära mig att pappaskapet inte alls alltid är någon dans på rosor och ingenting är särskilt självklart.

Framför allt handlar det mycket om lärande. Jag måste hela tiden lära mig om mitt barn och lära mig om mig själv som förälder, och försöka anpassa mig vartefter. Ibland kanske jag skriker till mitt barn eller gör något annat som strider mot bilden om hur jag vill vara som förälder. Då handlar det ofta om att jag måste gå tillbaka och fundera hur jag nästa gång kunde agera på ett annat sätt. Men det är ju inte alltid självklart hur man egentligen ska agera.

Innan jag blev pappa tänkte jag kanske att föräldraskapet skulle komma mera av sig självt. Jag trodde att det skulle vara lättare att reagera på om det lilla livet inte har det minsta intresse av att göra som jag säger. Jag hade ingen aning om hur mycket jobb det skulle vara med att bara lära sig själva föräldraskapet.

Nu låter det kanske som att jag tycker att det bara är negativt och en massa jobb att vara förälder. Jag tycker att det är helt fantastiskt att vara förälder, och jag tycker det är fantastiskt att vara förälder till just min dotter. Innan jag blev pappa hade jag kanske svårt att föreställa mig att jag kunde tycka om någon så mycket. Det känns speciellt att få vara där och hjälpa någon att förstå sig på livet.

För en del kommer kanske föräldraskapet också mera naturligt, men jag tror att alla pappor och blivande pappor alltid nu som då borde fundera på sitt föräldraskap. Det kan alltid vara bra att ifrågasätta hur man är som förälder, och fundera om man kan göra något annorlunda. Kanske till och med bekanta sig med vad diverse expert tänker om saken och läsa någon bok.

Sen kanske det bara är så att jag just nu är överväldigad av min dotters treårstrots. Men som det påstods i en barnuppfostringsbok jag läste nyligen: det finns inga trotsiga barn bara trotsiga föräldrar.

RICHARD NORDGREN: ”Mina söner är bättre människor än jag”

Jag tror att det är genetiskt betingat att föräldrar försöker få följande generation att bli bättre än den nuvarande.

När min förstfödde föddes för drygt 26 år sedan dök han fram högröd i ansiktet, skrikande med ena näven knuten ovanför sitt lilla huvud. När jag ringde till min far med trådtelefonen från förlossningssalen och berättade om miraklet var det tyst i luren och så märkte jag att vi grät en stund tillsammans.

När den andre gick över tiden i sommarhettan sa gynekologen: Nu sätter vi i gång den här födseln, min semester börjar snart och några timmar senare rann tårarna igen. Insikten om att två stycken kommer att innebära en helt annan slags insats väcktes när hans drygt två år äldre bror kavat marscherade in på Kvinnokliniken, sträckte sig på tå och stack in handen genom spjälorna på sängen och sa:

– Man får röra bebin.

Femton år efter den första kom trean. Då fanns inte farfar längre med oss men tårarna rann lika mycket när barnmorskan tvättade honom, lika stor som en mindre gädda, i en hink efter att jag hade klippt av honom navelsträngen.

Livet med tre barn präglas lika mycket av glädje och stolthet som av rädslor. Minnet av när den äldsta blev påkörd av spårvagnen blandas med minnet av när han med änglaröst sjöng duett på en julfest i lågstadiet. När den andre gjorde sitt första mål i fotboll i sin nya röda spelskjorta, och jag ville springa in på planen och krama om honom, blandas med saknaden av att se honom alltför sällan nu när han studerar i Skottland. Den yngste fick blodförgiftning som sex veckor gammal och tanken på vad som kunde ha hänt om antibiotikan inte hade bitit får hjärtat att slå lite extra. Han valde själv att börja spela violin och synen av honom när han för första gången övade och gnisslade till grannarnas stora glädje och sedan stegade in i vardagsrummet med orden:

– Det blir nog ingenting av det här.

I fredags övade han med Juniororkestern på sin violin för en konsert i Musikhuset nästa vecka.

Tidvis har mina uppfostringsmetoder varit okonventionella. De äldre har uppfostrats i festivalliv. Med början på lokala festivaler med far via gemensamma festivaler utomlands tills de var klara för Roskilde, den ultimata festivalprövningen.

Givetvis har jag inte varit världens bästa far – långt i från. Precis som alla andra har jag varit trött, oinspirerad, inkonsekvent, otålig, lättretlig och mina söner har varit sura, lata, korkade, gnälliga, bråkiga men ändå finns det en ömsesidig respekt för varandra som gör mig lycklig. Att de utöver det är toleranta, färgblinda – hudfärg spelar ingen roll – och engagerade på sin egen generations sätt gör dem till bättre människor än deras far. Och det är väl därför vi firar i dag.