Den finska urmodern – ung, vacker, stark

====

SERIE: Journalisten och författaren Staffan Bruun har dykt in i Finlands historia och botaniserat fram 50 fenomen, händelser och personer som var viktiga när vårt land formades. Han har också rangordnat händelserna och skeendena. Gustav Vasa landar på en 12:e plats. Serien pågår under hela året och kulminerar den 6 december, dagen då Finland fyller 100 år. Då avslöjar vi vad som har format hundraåringen mest. De fyrtio första delarna i serien hittar du som fyra separata läspaket på appen HBL 365 under Tidningar/Bilagor.

====

Ylermi Runko talade i hörnet av Västra Brahegatan och Sturegatan för att statyn Arbetarmodern avtäcktes den dagen. Statyn föreställer en mor och en liten dotter som vrider tvättvattnet ur ett lakan. Statyn är en hyllning till kvinnorna i arbetarhemmen bakom Långa bron som ofta under mycket knappa förhållanden höll ihop hem och familj. Ylermi Runko, själv uppvuxen i Berghäll, var i många år högsta chef för kooperationen Elanto.

Att en staty som Arbetarmodern reses i Helsingfors är alldeles naturligt. I Finland har kvinnan i alla tider haft en betydligt mera framträdande roll än i andra länder. En vanlig förklaring är att Finland var så glest befolkat att kvinnorna under otaliga krig genom århundraden tvingades ansvara för också traditionellt manliga uppgifter.

Men också innan svenska kungar började föra krig ute i Europa hade kvinnan tidigt ett unikt skydd. Redan på 1200-talet stiftade Birger jarl sina fridslagar. Förutom kvinnofrid som förbjöd överfall och kidnappning av kvinnor infördes också kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid.

Tidigare var det vanligt att man rövade bort kvinnor och tvingade dem till äktenskap. Förbudet 1280 gällde, konstigt nog, också de fall där kvinnan låtit sig kidnappas medvetet och i samförstånd.

På 1800-talet medförde urbaniseringen att många sysslor som tidigare skötts i hemmen, främst av modern, nu kunde köpas. Kvinnor fick tid för annat och engagerade sig i samhällslivet. Den första Fruntimmersföreningen grundades 1848 och hade som viktigaste uppgift att ordna fattigvård och framför allt omvårdnad av föräldralösa barn.

Att kvinnor kunde göra karriär oberoende av sin make framfördes i mitten av 1850-talet av författare som Fredrika Runeberg och Adelaide Ehrnrooth. Andra följde efter, främst Minna Canth vars samhällskritiska pjäser om kvinnans och arbetarens lott gjorde succé på de stora scenerna.

Också tidningsutgivarna insåg tidigt att en stor del av läsekretsen var kvinnor. Helsingfors Morgonblad, som leddes av Fredrika och Johan Ludvig Runeberg, innehöll mycket material som riktades till kvinnor. Zacharias Topelius följde exemplet i Helsingfors Tidningar.

Kampen för kvinnornas rättigheter skjuter fart under senare delen av 1800-talet och sammanfaller delvis med fennomanernas kamp för finska språket. Uno Cygnaeus, den finska folkskolans fader, ser trots hårt motstånd till att kvinnor också antas till den nya lärarutbildningen. Protesterna beror på att man misstänker att studenterna kan fatta tycke för varandra.

Av rädsla för skandal inför Cygnaeus därför ytterst stränga regler för samvaron mellan könen, men uttalar förhoppningen att lärarna gärna efter utbildningen kan para ihop sig. Orsaken är att om en kvinnlig lärarinna gifter sig med en manlig kollega får hon arbeta kvar, annars är en gift kvinna inte välkommen i arbetslivet.

Flera gånger diskuteras likalönsprincipen, men varje gång bestäms att kvinnan, som i allmänhet är ensamstående, klarar sig med lägre lärarlön än mannen som är familjeförsörjare.

Samtidigt som lärarbanan öppnas för kvinnor får också sjukhusens kvinnliga personal en möjlighet att professionalisera sig via nygrundade Diakonissanstalten. Sophie Mannerheim är den som i början av 1900-talet organiserar sjuksköterskeutbildningen.

Kvinnor intar på 1800-talet också framträdande positioner inom konst, musik och teater, påminner professor Matti Klinge i sin bok Krig kvinnor konst.

Ida Basilier från Uleåborg erövrar operascenerna i Stockholm, S:t Peterburg, Paris, München och England förutom att hon uppträder på operan i Helsingfors 110 gånger.

Alma Fohström studerar musik i S:t Petersburg, fortsätter 1872 till Italien där hon sjunger för Verdi. Hon uppträder i tvåhundra städer i Europa, Asien och Amerika innan hon 1890 anställs vid Moskvaoperan. Fohström flyr revolutionen 1917 och blir sånglärare i Berlin.

Aino Ackté gör bejublad karriär vid Parisoperan på 1890-talet. Hennes turnéer genom Europa och USA följs noggrant av finska tidningar.

Kvinnliga konstnärer börjar också ta för sig i skuggan av de stora männen som Edelfelt, Gallen-Kallela och Järnefelt. Men det ska ta en tid innan Helene Schjerfbeck och Venny Soldan-Brofeldt med flera erkänns av den stora allmänheten. Myndigheterna har däremot nog upptäckt de kvinnliga konstnärerna som 1883 tilldelas sju av åtta statliga resestipendier.

Och på uppdrag av Helsingfors stad tar fotografen Signe Brander över 900 unika bilder av Helsingfors åren 1907–1913.

Reformen som gav kvinnor rösträtt 1906 är i eftervärldens ögon en betydligt större sak än den var då det begav sig. Det mera omstridda kravet gällde allmän och lika rösträtt, inte att reformen också skulle omfatta kvinnor. Att enighet nåddes berodde på att socialister och fennomaner fann varandra.

Vänstern var självfallet för reformen för att det fattiga folkets röst skulle höras. Och liberala ungfinnar behövde reformen för att bryta svenskans dominans. När arbetarna fick rösträtt skyndade sig de konservativa gammalfinnarna att ge den också till kvinnor som man hoppades att i valbåset skulle lita mera på prästen än på agitatorn.

Till Finlands historiska roll som banbrytare bidrog kampen mot förryskningen i början av seklet och storstrejken 1905. Då hade kvinnor från alla samhällsklasser aktivt deltagit i kampen och intagit synliga roller. Det banade väg för rösträtten, kvinnorna hade visat att de är politiskt medvetna.

Kejsaren stadfäste valreformen utan invändningar. För ryssarna var det viktiga att maktfördelningen mellan kejsare och lantdag inte rubbades.

Lagen godkändes den sista juni 1906 och förberedelserna för det kommande valet förutsatte att partier grundades. Socialdemokraterna fanns redan med ett självständigt kvinnoförbund som gav ut en egen tidning, Työläisnainen. Agrarpartiet grundades av medlemmar i bondeståndet medan finska borgare splittrades i ungfinnar och gammalfinnar. Konservativa Svenska folkpartiet ville med sitt folkliga namn locka arbetarröster.

Av 200 ledamöter i den första enkammarlantdagen var nitton kvinnor, av dem skulle Miina Sillanpää göra historia 1926 som Finlands första kvinnliga minister.

Sillanpää kom från ett fattigt hem i Jockis och måste redan som tolvåring ta arbete i en textilfabrik i Forssa. Som 18-åring blir hon tjänarinna hos en familj i Borgå. Som 32-åring är hon med och grundar Helsingfors tjänarinneförening. 1905 går hon med i Socialdemokratiska partiet.

I riksdagen sitter Sillanpää nästan i ett kör till 1947. Hon driver tjänarinnornas och hembiträdenas sak men får vänta till 1947 innan hembiträdeslagen, som hon så hårt arbetat för, blir verklighet. Miina Sillanpää var i många år också chefredaktör för det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning.

En annan som blir invald 1907 är Alexandra Gripenberg vars engagemang för kvinnors frigörelse gjorde henne ryktbar också utomlands. Ordföranden för Kvinnosaksförbundet Unionen, Lucina Hagman, hörde också till de invalda.

Med valresultatet etablerar sig Finland som det jämställdaste landet i världen. Det är en position som behållits sedan dess, åtminstone när det gäller antalet kvinnliga beslutsfattare i politiken, vid sidan av andra nordiska länder.

Krigsåren 1939–1944 gjorde Finlands kvinnor åter en unik insats då 240 000 lottor arbetade för försvaret så att 100 000 man kunde frigöras för fronttjänst. Kvinnor i uniform fanns med vid fronten där de ansvarade för bespisning, fungerade som sjukvårdare, telefonister, kontorister eller hade uppdrag i luftförsvaret.

Efter kriget har välfärdsstaten byggts upp med tanke på att kvinnor på jämlika villkor ska kunna delta i arbetslivet. Moderskapledighet och barndagvård är förmåner som saknas i många länder än i dag.

Men det var en lång väg att gå, från 1869 då Marie Tschetschulin som första kvinnliga student skrivs in vid universitetet till 2000 då Tarja Halonen som första kvinna väljs till president.