Insändare: Alla finlandssvenskar är nepobarn

I kommentarer i en podd kring tv-serien ”Längtan till landet” tar sig en Yle-redaktör friheten att raljera och uttala sig kränkande mot Rafael Donner och hans lilla familj som i programmet förverkligar sin dröm att köpa hus och flyttar till landet. Redaktören gör också felaktiga antaganden om hur husköpet finansierats. Donner opponerar sig mot attacken och påtalar sakfelen. Tillfrågad i en artikel i HBL svarar redaktören jakande på frågan om hen är avundsjuk på paret Donner. Drivkraften till redaktörens kommentarer avslöjas så av hen själv. End of story?

Nej, debatten fortsätter. Om ”nepobarn”. Som fått mer gratis i livet än andra. Debatten börjar handla om hur de som har makt, pengar eller socialt kapital har större möjligheter än andra att ingripa med censur. En debattör (HBL 24.1) ondgör sig över att Yle låtit kapat de mesta kränkande uttalandena i podden. Privilegierade finlandssvenskar utövar makt över medierna, menar hen. Det skulle alltså inte räcka som bevekelsegrund för Yle att det som blivit sagt och senare censurerats var illasinnat och obetänkt.

Samma debattör ondgör sig över debattklimatet i Finland. Menar att det är kuvat. ”Olika röster behövs i det offentliga rummet.” Jag oroar mig också. Vill vi ha ett debattklimat som styrs av lösa antaganden om koppling mellan namn å ena sidan, och makt och pengar å den andra? Ett sunt debattklimat främjas inte heller av journalistik som styrs av behovet att plocka billiga poäng.

Angående nepobarn. Jag inbjuder till ett tankeexperiment. Kan vi reflektera över varför det bland den finsktalande majoriteten finns ressentiment mot oss finlandssvenskar? Som en finlandssvensk som i hela mitt vuxna liv fungerat i finskspråkiga sammanhang har jag reflekterat över vilka trumfkort jag fått, bara för att jag är finlandssvensk. Jag har kommit till att varenda en av oss i någon bemärkelse har fötts med ”silversked i munnen” i relation till majoritetsbefolkningen oberoende av makt eller pengar. I den meningen är vi alla nepobarn.

Vi befolkar kusttrakterna där många har djupa rötter. De flesta av oss har ett fungerande socialt nätverk som vi varseblir bara när vi rör oss utanför denna lilla sfär. Vi har en större benägenhet att lita på att vi klarar oss, att saker ordnar sig. Det syns i vårt sätt att kommunicera utan rädsla och i vår uppfattning om oss själva. Om vi tänker på Helsingfors och de mängder av finsktalande som kommit hit från avlägsna orter och fått lov att klara sig i storstadsdjungeln med ett minimum av nätverk till en början, med släkt och vänner på annat håll, är vi finlandssvenskar i gemen privilegierade.

Kanske vore det tid att inse detta och tona ner avundsjukan mot dem som har det snäppet bättre än vi själva.

Märta Salokoski, politices doktor, pensionär, Helsingfors