Dragkamp mellan skolorna om resurser

I Helsingfors lades systemet för hur assistentresurserna fördelas om för ett par år sedan. Från att varje skola beviljats en assistentresurs om 19 veckotimmar plus 0,05 timmar per elev, slopades grundplåten på 19 timmar helt och resursen per elev sänktes till 0,02 veckotimmar – alltså blygsamma två timmar per vecka i en skola på 100 elever.

Utöver det kan skolorna ansöka om behovsprövade resurser. De beviljas i huvudsak utifrån hur många barn med behov av särskilt stöd som går i skolan, men inte heller ett intyg på stödbehovet garanterar nödvändigtvis någon extra resurs.

Exakt hur antalet assistenter fördelar sig mellan skolorna i Helsingfors är svårt att fastslå eftersom resursen varierar från år till år, och eftersom skolorna beviljas en viss summa enligt behov som rektorerna sedan kan välja att använda på den typ av stöd som känns mest ändamålsenligt – förutom assistenttimmar till exempel fler lärare, mindre grupper eller mer specialundervisning.

– Det kan också finnas olika former av pedagogiska lösningar, och genom att rektorn själv får prioritera hur pengarna används blir systemet mer flexibelt. Behovet kan också variera stort och ändras under året, säger chefen för grundläggande utbildning Niclas Rönnholm vid fostrans- och utbildningssektorn i Helsingfors.

Eftersom summan ska räcka till hela staden kan ett ökat behov i en skola betyda en mindre resurs i en annan.

– Det kan förstås synas som en försämring på något håll. Principen i staden är att vi prioriterar för- och nybörjarundervisningen då resurserna delas ut, så att de små eleverna ska komma bra i gång och hitta sina egna inlärningsmetoder. Vi kan inte ha assistenter med ända upp till nian i allmänundervisningen, säger Rönnholm.

I de svenska grundskolorna i Helsingfors finns knappt 3 400 elever i allmänundervisningen, uppdelade på 20 enheter, som för det här läsåret beviljats totalt 460 veckotimmar assistentresurs. Det blir i snitt 23 veckotimmar per enhet, då man inte räknar med specialklasserna som har en större resurs. Siffran säger ändå inte särskilt mycket om hur stor tillgången till assistentstöd är i de enskilda skolorna och för enskilda elever, eftersom skolornas storlek varierar, fördelningen varierar och rektorn kan välja att använda pengarna på olika sätt.

– Min uppfattning är ändå att minskningen jämfört med tidigare system inte är så dramatisk. Slutresultatet ligger ganska nära det tidigare systemet, då varje skola fick 19 timmar i botten. Timmar räcker nog till varje enhet, och i större skolor räcker de ofta till en hel tjänst, säger Rönnholm.

I Esbo har systemet tidigare varit att små skolor får en assistent, mellanstora får tre och stora skolor får fem, utöver specialklasserna. Inget pusslande med veckotimmar alltså. Från och med det här läsåret har Esbo ändå lagt om systemet så att det mer liknar det i Helsingfors, och skolorna beviljas i stället en viss summa som de sedan själva kan använda på antingen assistenter eller lärare.

– Men det här är inget sparobjekt, utan det handlar om att göra systemet mer flexibelt. De skolor som förlorat på förändringen har vi nu diskuterat med, och de som behövt mer resurser har fått det, säger undervisningschefen Outi Saloranta-Eriksson vid svenska bildningstjänster i Esbo.

I Vanda finns fem svenska grundskolor, varav ett högstadium. Här gäller fortfarande att skolorna beviljas assistenter, inte pengar, utifrån behovet. I Dickursby skola där specialklasserna finns är assistenterna fler, medan de övriga skolorna har en eller två assistenter per skola. I lågstadierna jobbar assistenterna tjugo timmar per vecka, och fyller sedan på arbetsdagen på dagis.

– Jag upplever att vi har tillräckligt med assistenter, åtminstone i Dickursby, säger t.f. direktören för det svenskspråkiga resultatområdet Anders Vikström, vars ordinarie tjänst är tjänsten som rektor för Dickursby skola.

Dessutom har antalet assistenter ökat tack vare den så kallade PD-pengen för positiv diskriminering, som under de senaste åren beviljats av Undervisnings- och kulturministeriet på ansökan av kommunen. Det är en extra resurs som beviljas skolor utifrån vissa kriterier som utbildnings- och inkomstnivå och andel invånare med invandrarbakgrund i området. I Helsingfors får ungefär hälften av de svenska skolorna det här stödet, i Esbo och Vanda får de flesta svenska skolorna det.

Ledande skolpsykologen i Helsingfors svenska skolor Ann-Kristin Åkerholm och hennes kolleger har lagt märke till särskilt två förändringar som syns i skolvardagen, men Åkerholm tar inte ställning till hur de eventuellt hänger ihop med det stöd eleverna får i skolan.

– En positiv förändring är att kunskapen om olika former av inlärningssvårigheter och hur man kan jobba med dem har ökat såväl bland skolpersonalen som bland föräldrarna. Ribban för föräldrarna att ta kontakt med elevvården har sänkts och de tar aktivt kontakt, det må sedan gälla inlärningssvårigheter eller annan problematik.

En annan förändring som skolpsykologerna lagt märke till är att fler barn har problem med impulskontrollen och att reglera sina känslor.

– Visst kan det hänga ihop med svårigheter med skolarbetet, men också annat – ofta hänger det ihop med större sammanhang. Det viktiga är att hemmet och skolans personal samarbetar och reder ut hur man bäst kan rikta stödet.