Johan Strang: Det är alltför lätt att underskatta den roll Finlandsargumentet haft för svensk utrikespolitik under de senaste 200 åren

Förra veckan var jag med i SVT:s program Utrikesbyrån där vi diskuterade finsk-svenska relationer i ljuset av de senaste månadernas utveckling i Natofrågan. Rubriken för avsnittet – Finska sveket – väckte en del ont blod bland de många finländare som värnat om den goda grannsämjan.

På det stora hela är mitt intryck att Rysslands krig mot Ukraina stärkt känslan av ödesgemenskap mellan Finland och Sverige. Vi sitter i samma båt och klarar oss inte utan varandra – Sverige behöver sin östra buffert och Finland behöver sin västra granne som medlem av samma allians. Men samtidigt har Natoåret också lyft fram vissa grundläggande skillnader mellan våra länder. Krister Wahlbäck, den bortgångne svenska historikern och diplomaten, brukade tala om Sverige som det skyddade landet och Finland som det oskyddade. Det spelar en roll för svekets logik.

I Norden är det oftare grannarna som har ”rätt” att känna sig svikna av Sverige, medan det mera sällan förhåller sig tvärtom. Under andra världskriget balanserade Sverige sina lojaliteter mot Finland och sina tyskockuperade skandinaviska grannar utan att riktigt lyckas göra någon nöjd. Speciellt i den norska nationalberättelsen spelar det svenska sveket i form av exempelvis transittrafiken av tyska soldater fortfarande en viktig roll.