Akademen är i suverän form

Halva Svenskfinland verkade ha dykt upp för att fira Akademiska Sångföreningens jubileum på Musikhuset. I salen fanns ändå inget morjensmorjens kvar, inget pretentiöst manskörsrajtantajtan - Akademen bjöd in till en högtidsstund med själva musiken som sällskap.

Kari Turunen har verkligen gjort underverk med sina unga mannar, som anammat hans friska tonbildningsideal. Man har tydligen jobbat stenhårt med intonationen och det är föredömligt rent. Om det är något jag ibland saknar så är det kanske fler färger i ytterstämmorna. Att emellanåt få in lite explosiv kraft är också en välkommen motvikt till all skönhet.

Att plocka in en helhet ur fjolårsprojektet Fåglarna var ett alldeles utmärkt beslut med tanke på alla oss som missade dess premiär. Hela första avdelningen saknade den där klichéaktiga körkonsertskänslan där man lätt börjar iaktta leden och kolla in bekanta. Med kören i mörker och videokonsten i fokus lyssnade man verkligen till kärnan i själva musiken.

Av uruppförandena kändes Matthew Whittalls Stjärnenatten som den mest ambitiösa helheten. Whittall är en gedigen körtonsättare och han använde instrumentets bredd lite modigare än flera av kollegerna, med till exempel rejält djup i basen. Cloun var ändå övertonssången, som tindrade som stjärnhimlen - det är inte första gången Whittall låter sig inspireras av udda sångtekniker. Barytonen Kristian Lindroos skötte solopartiet med den äran, liksom även i Teemu Tommolas Fågel Fenix. Lindroos auktoritära stämma sitter fint, men agerar man solist med enbart kör kräver intonationen (speciellt i lägre registret) ännu mer precision för att landa i exakt samma övertonsvärld som kören.

Ytterligare uruppföranden var Lars Karlssons Jag vill gå mellan rågen, en ytterst välklingande och njutbart skriven miniatyr (ah! vilket slutackord), och Mari Sainios Stopping by Woods on a Snowy Evening för manskör och sopransaxofon, en intressant klangkombination om än intonationen fladdrade rejält. Dessutom blev det Finlandspremiär på Cecilia Damströms At Teasdale's, en välklingande men aningen intetsägande sak.

Jubileumskören avslutade givetvis festligheterna och det blev ett fascinerande typgalleri då fyra tidigare dirigenter med vitt skilda konstnärstemperament passerade revy. Speciellt Markus Westerlunds tolkning av Nils-Eric Fougstedts Tre sånger om kärleken kändes glädjande ambitiös i detta sammanhang.