Frågan om vi behöver en president har nyligen dykt upp i olika sammanhang. Den har ställts av en kritisk journalist vid HBL och i radioprogrammet ”Brysselin kone”, där frågor i anslutning till EU behandlas. ”Vi” syftar här inte endast på Finland utan kan också ses i ett vidare republikanskt perspektiv (allmänt, inte partipolitiskt som i USA). Vad kan då ha stimulerat till frågeställningen?
Det förestående presidentvalet i Finland, det seriöst urspårade, men lyckligtvis avslutade presidentskapet i USA eller allmän oro inför alltmer diktatoriska presidentfasoner på många andra håll har gett själva ämbetet mycken publicitet. Jag vill gärna tillägga frågan ”behöver vi finländare alls presidentvalsspekulationer som inleds tre år före själva valet?”. Forskningsinstituten och dagspressen vänder sig uppenbart mot de på underhållning svältfödda medborgarna, stimulerar sitt kassaflöde samtidigt som själva presidentskapet bagatelliseras och sammanfogas med dagsaktuella allmänpolitiska frågor. Frågeställningar som presidenten inte ens har befogenheter att hantera.
Vi finländare har förtjänstfullt fördelat och separerat rikets högsta maktpositioner. Ansvarsfördelningen mellan de lagstiftande, verkställande och dömande institutionerna är klar och respekterad. En laber bris i vattenglaset uppstod nyligen mellan presidenten och statsministern i det så kallade Navalnyj-fallet.
Självklart är att presidenten med stort intresse följer vad som händer inom den Europeiska unionen, men enligt rådande ansvarsfördelning har han ingen egentlig roll i EU-relaterade frågor. I fall då EU:s utrikespolitiska ställningstagande och agerande inte helt sammanfaller med Finlands utrikespolitiska linje och handlingsalternativ är den personliga kontakten mellan presidenten och statsministern ett viktigt konststycke.
Enligt flertalet enkäter är majoriteten finländare mycket tillfreds med den presidentroll som under senare tid definierats. Inrikespolitiska ärenden och EU borde följaktligen inte ingå i den debatt som handlar om vilken bakgrund och vilken framtoning en presidentkandidat representerar. Rapporteringen och tolkningarna av de underhållningspräglade, dagspolitiskt svajiga enkäterna befrämjar ingalunda fokuseringen på presidentrollens verklighet.
Ofta upplever man förhoppningen om att presidenten skulle framstå som värdevägledare. Längtan efter en allom acceptabel landsfader är svår att helt utradera och kan i vissa situationer till och med leda till behovet av en samlande kraft då vindmätaren går mot styv kuling.
En klar orsak till att vår nuvarande president har ett påtagligt stort stöd bland befolkningen är det han utfört och bidragit med inom sitt eget revir. Att han dessutom, liksom några av hans företrädare, valts i direkt folkval har lett till att medborgarna känt sig lämpligt delansvariga och till och med berättigade att syna prestationen närmare.
Med siktet riktat mot det olycksaliga presidentvalet i USA 2016 kan man ställa sig frågan varför det mer eller mindre direkta folkvalet där ledde till en presidentroll som i inget fall kunde tolkas som ett riksomfattande värv. Den förödande splittringen mellan republikaner och demokrater har dock knappast förorsakats av det direkta folkvalet, trots Donald Trumps enträgna försök att sabotera tillvägagångssättet och resultatet. Ett politiskt system som av hävd och orubbligt baserar sig på ett tvåpartisystem (också till exempel Storbritannien) kommer med all sannolikhet i fortsättningen att resultera i någonting mycket nära 50 procent per parti av de givna rösterna. Splittringen är fulländad och förhoppningen om en ”landsfader” grusas i USA vart fjärde år.
För att motverka splittringen i samhället kunde avpolitiseringen av presidentrollen och en påtaglig begränsning av befogenheterna, i stil med Finland, möjligen leda till vidare acceptans bland medborgarna. Fokus på utrikes- och säkerhetspolitiken skulle kräva både bakgrund och kompetens för internationella kontakter av olika slag och av stor vikt för hela det internationella spelfältet (bäva för Donald Trump 2024).
Ett så kallat gjutfel i ”världens äldsta demokrati” är nog också befogenhetsfördelningen mellan president och Högsta domstolen. Att presidenten utser medlemmarna i den högsta dömande institutionen inger inte förtroende för hur den laglighetstolkande rollen helt kunde separeras från den partipolitiskt starkt färgade verkställande institutionen, presidenten. Har ”världens äldsta demokrati” blivit för föråldrad för att kunna anpassa sig till dagens verklighet och krav?
På frågan om vi behöver en president är mitt svar att Finland, snarare än att föra en diskussion om ämbetets nödvändighet, utnyttjar sina specifika erfarenheter och positiva respons för en vidare ”marknadsföring” av vårt i de flesta fall välfungerande system. Kanske också som ett alternativ till monarki.
Tom Palmberg,
Ingå
