Konsertrecension: Stilistisk diversitet och lokala förmågor vid Sibeliusdagarna i Lovisa

Varje musikfestival speglar, föga överraskande, sin konstnärliga ledare. Om Sibeliusdagarna i Lovisa under Jan-Erik Gustafssons långa egid profilerade sig som en relativt konventionellt programmerad kammarmusikfestival med internationella toppnamn på agendan har evenemanget med Tomas Takolander vid rodret sökt sig in på helt nya konstnärliga spår.

Honnörsorden är nuförtiden stilistisk diversitet och lokala förmågor, vilket Takolanders andra festivalupplaga poängterar ännu starkare än den första. Veckoslutets program har bjudit på bland annat dockteater till tonerna av Sibelius, Akademiska Sångföreningen med Ilona Korhonen och Taito Hoffrén, jazz med bygdens store son Mikko Innanen, dansföreställning med lokala dans- och musikinstituten samt bleckseptetten Cono, som framfört musik av bland annat Atso Almila samt de verk Sibelius skrev för Lovisa hornkapell 1889-91.

Bägge modellerna har sin relevans och sitt värde, men på något sätt känns ändå det nuvarande konceptet fräschare och mer i tiden liggande. Vi har en uppsjö mer och mindre traditionella kammarmusikfestivaler i vårt land, medan det helt klart finns en beställning på den här typens estetiskt flexibla upplägg.

Det är förstås möjligt att även ekonomiska realiteter åtminstone delvis satt sin prägel på årets Sibeliusdagar och att exempelvis öppningskonserten, som borde köra igång det hela med buller och bång, består uteslutande av smakprov från veckoslutsprogrammet känns inte som en konstnärligt meningsfull och hållbar lösning.

De avslutande orkesterkonserterna i kyrkan – i regel med en Sibeliussymfoni på programmet – har varit med spänning emotsedda och välbesökta tilldragelser och avsikten var att ungdomsorkestern Vivo skulle ha satt guldkanten på årets Sibeliusdagar med bland annat ett uruppförande av Lovisas nuvarande residenskonstnär, franske tonsättaren Charles van Hemelryck.

På grund av interna problem (Vivos verksamhet har temporärt lagts ned) föll den programpunkten tyvärr bort men ypperliga samtidsmusikensemblen Tampere Raw, som gladde festivalbesökarna i fjol, räddade årets avslutning och Hemelryck fick en chans att presentera sig för sin publik.

Att Hemelryck (f. 1981) gett sitt verk för kammarensemble från 2019 titeln Sisu har sin bakgrund i en vintrig fotvandring i Lappland. Hemelrycks syn på det så omhuldade begreppet visade sig dock vara av betydligt mildare karaktär än den finska tolkningen, men visst fanns där en envetet framåtsträvande rörelse som bas för de musikaliska skeendena.

Hemelryck har studerat för bland annat Juhani Nuorvala vid Sibelius-Akademin och en koppling till Nuorvalas estetik kunde förvisso skönjas i ett tonspråk, som onekligen smakade mer amerikansk minimalism än baltisk dito och där populärmusikaliska influenser kunde skönjas såväl i harmoniken som melodiken. Hemelryck väljer dock aldrig de självklaraste lösningarna och där fanns många spännande lösningar på detaljplanet att gotta sig åt.

Markku Klamis (f. 1979) tidigare i år uruppförda Elegi för sopran och instrumentalkvintett, till texter av hustrun Katja Klami, höll sig ett steg närmare ett traditionellt modernistiskt uttryck. Klamis expressiva och stundtals andlöst vackra tonspråk gav ändå ett alltigenom personligt intryck och Tuiki Järvensivus härligt böjliga och välklingande sopran svävade obehindrat på sina elegiska vingar.

Och visst fick vi avslutningsvis även avnjuta ett klassiskt kammarmusikverk och därtill ett av de finaste som någonsin skrivits, Mozarts undersköna Klarinettkvintett, där Janne Pesonens klarinett satte den självklara guldkanten på det hela. Konserten borde med tanke på såväl akustiken som den blygsamma publikuppslutningen förstås ha hållits i Societetshuset i stället för i kyrkan, men det är trots allt en petitess i sammanhanget.