Barnbidraget – julklappspeng eller hörnsten i välfärden

När staten måste vända på slantarna brukar samhällsstöd som alla får, utan någon behovsprövning, ifrågasättas. Barnbidraget är ett sådant universellt stöd. När finansminister Annika Saarikko (C) föreslog att ett extra barnbidrag ska betalas ut till alla i december var debatten i gång. En del andra ledare före regeringspartier påpekade att det är onödigt att betala ett extra bidrag till föräldrar med deras lönenivå. Men man är faktiskt inte tvungen att ta emot barnbidraget, man kan helt enkelt låta bli att ansöka om det.

Hur det går med Saarikkos förslag vet vi efter veckans budgetförhandlingar.

Barnbidraget godkändes 1948 av en enhällig riksdag. Det föddes många barn i Finland och livet präglades av kriget som hade tagit slut bara några år tidigare. Många män hade stupat eller sårats, kvinnor och barn levde också med synliga eller osynliga spår av kriget.

Fattigdomen var utbredd, men det fanns en stor framtidstro, landet återuppbyggdes och många flyttade från landsbygden till städerna. Socialskyddet var blygsamt, Finland betalade av på sitt krigsskadestånd.

Innan barnbidraget infördes hade barnfamiljer stötts enbart med skatteavdrag och familjebidrag till barnrika familjer.

Barnbidraget var det första universella bidraget i Finland. Det betalades till alla som hade barn, oberoende av inkomster eller annan ställning. Det är ett bidrag till dem som har barn, och det ska jämna ut skillnaderna mellan barnlösa hushåll och dem som har barn. Det blir helt nya  kostnader när man får barn. Det handlar alltså inte om en utjämning mellan hög- och låginkomsttagare. Barnbidraget är också en signal om att barn är viktiga och att samhället uppskattar den insats föräldrar gör.

1949 stod barnbidraget för ungefär 40 procent av alla socialutgifter. 2017 utgjorde barnbidraget 1,1 procent av alla socialutgifter. Bidraget är inte indexbundet, det krävs politiska beslut om barnbidraget ska höjas, eller sänkas. Sedan 1990-talet är det Folkpensionsanstalten som betalar ut barnbidraget och FPA bedömer att dess nivå jämfört med andra europeiska länder är bra i förhållande till lönenivån, men om man utgår från barnbidragets köpkraft är stödet inte särskilt högt.

I dag är barnbidraget för det första barnet 94,88 euro i månaden och summan blir lite större för fler barn så att det för det femte och påföljande barn betalas 182,69. Ensamförsörjare får en förhöjning på 63,30 per barn. Barnbidraget tar slut när barnet fyller 17.

Barnbidraget beaktas som inkomst för familjer som måste ansöka om utkomststöd. Det är något som kunde diskuteras. Annika Saarikko föreslog att ett  eventuellt extra barnbidrag inte skulle påverka utkomststödet och SFP att ensamförsörjaravdraget inte ska påverka utkomststödet.

Debatten kring ett eventuellt extra barnbidrag har visat att även forskare inom socialpolitik, och till exempel Barnombudsmannen, anser att det är dags att modernisera barnbidraget, och att en diskussion behövs. Det betyder inte att det skulle vara något fel på grundidén, det faktum att stödet är ett så kallat universellt stöd, som alla familjer med barn får, oberoende av inkomstnivå.

Tvärtom ses just det faktum att alla barnfamiljer får barnbidrag som en viktig grundbult i det nordiska välfärdsbygget. I Norden betalar vi relativt höga skatter och det är viktigt att alla, även höginkomsttagare, inser och känner att de får något i gengäld. De som hör till medelklassen är ofta ganska pressade ekonomiskt – de betalar hög skatt, men även till exempel höga avgifter för småbarnspedagogiken, och har ofta bostadslån.

Barnbidrag till alla hör till samma kategori som skolan och småbarnspedagogiken. Så gott som alla går i dem som upprätthålls av samhället. Det skapar en gemensam grund och en gemenskap. Det kan redan från barnsben ge en insikt om att människor kommer från olika förhållanden. Även om barnbidragets realvärde har sjunkit rejält under de senaste decennierna finns ändå andra risker om bidraget vore behovsprövat. Tanken om behovsprövning kan lätt föras till andra områden, i värsta fall skola och småbarnspedagogik. Då talar vi om någon slags fattigvård och är långt från idén om ett välfärdssamhälle.