Komiskt och groteskt om omvärldens blick på "slampan"

Föreställningen inleds med ett av de dansnummer som samtliga hör till de mer uttrycksfulla, imponerande och tankeväckande elementen i helheten. Det börjar som en munter medeltidsdans med kvillrande flöjter och omsorgsfullt inövade rörelser. Men småningom blandas olika störande element in, först i form av enskilda diskreta inslag av twerking, sedan allt mer bisarra djuriska hopp och vridningar.

Twerkandet, de rytmiska och sexuellt laddade höftjuckningar som populariserats genom dancehall och hiphop-kultur, har snabbt blivit ett populärt inslag i just performancekonst och experimentell teater som jag redan sett nästan lika många gånger på scenen som på diverse dansgolv. Men Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt som utgör Bravo Toga är kanske skickligast hittills på att använda den suggestiva dansrörelsen som ingrediens i ett helt eget fascinerande slutresultat.

Deras kroppars rörelser växlar som i en blinkning från den sortens överdrivna, viljelösa sensualitet som vi är vana vid att se objektifierade kvinnokroppar uttrycka i reklamer eller fantasilösa musikvideor, till något annat mörkare och mer fascinerande. Det är groteskt nog då de plötsligt ryckigt kilar över scengolvet som skadade insekter. Men det som lämnar djupast intryck hos mig blir den "hundstil" som ger föreställningen sitt namn. Den svankande ryggen och putande rumpan hör fortfarande till ett sexobjekt men nu är ansiktet och överkroppen utbytta mot en vidöppet leende, flåsigt clownlik golden retriever som enbart existerar för att blint tigga om sin husbondes kärlek och uppmärksamhet. Denna obehagligt välspelade hybrid blir en djävulskt effektiv illustration av hur hårfin gränsen mellan sexualisering och avhumanisering är och hur ofta de blandas ihop.

Den fysiska delen av föreställningen imponerar både med sin råa energi och sin intelligens, och intrycket förhöjs av Bernt Karsten Sanneruds träffsäkra ljuddesign. Nackdelen är att den tenderar att förta lite av de tystare och mindre vilda delarna. Helheten på fulla 70 minuter kunde rentav ha mått bra av att struktureras lite bättre och eventuellt kondenseras med tio minuter. Detta skulle ha gett tillfälle för de tystare, mer långdragna och utstuderade partierna att göra ett djupare intryck jämsides med danskonvulsionerna.

Det här är ändå en mild invändning: i slutändan blir den kväll som Bravo Toga bjuder på en påminnelse om hur performancekonst kan vara då den är som bäst: med en komisk glimt i ögat utan att tappa greppet om ett tungt ämne som den behandlar utan att skriva sin åskådare på näsan men ändå utan att bli irriterande diffus.