Maria Sundblom Lindberg: Att inte vara sedd och hörd som liten är livsfarligt, men att gå i skola utan att tilltalas får också stora konsekvenser

01.12.2022 19:10
Det var aldrig frågan om att någon hade kastat skolväskan i diket eller tryckt ner huvudet i den ospolade toalettstolen. Hon minns inte knuffar, men hon minns kalasinbjudningarna som aldrig kom, sleepovers som hon aldrig blev bjuden till. Utanförskapet och ointresset av att hänga med henne, det minns hon plågsamt väl. Hennes tråkiga ljusgrå vinterjacka i högstadiet såg ut som hennes självförtroende, medan de blonda brudarna med slingade hår hade coola kappor som kostade som en bil. När man är barn är det svårt att förstå varför ingen vill vara med en efter skolan. Varför ingen krokar ens arm och föreslår varma smörgåsar hos sig. Man förstår inte att rädslan över att bli avvisad så småningom också leder till att man själv slutar att ta kontakt.
Som barn är det också omöjligt att förstå att utanförskapet inte alltid bara har att göra med grymheten hos barn utan även att vuxna inte ser och ingriper. Man tänker absolut inte att ensamheten kan bero på föräldrarnas ekonomi. Att förmögna människor kanske inte alltid uppmuntrar till inkludering av dem som har en helt annan bakgrund. Hennes egna föräldrar hade å andra sidan inte heller varit särskilt inkluderande. De tog aldrig initiativ till kalas eller kompisövernattningar på stugan. De fattade aldrig hur man stöder en unge socialt för att de hade inte själva några som helst behov av sällskap.
Hon borde ha gått i en skola med ungar från olika bakgrund, hon borde aldrig ha studerat ekonomi. Samma typer som såg igenom henne hela skoltiden hängde nu på gemensamma föreläsningar och tävlade med henne om platsen i festkommittéer och tutorgrupper. Om det hade varit svårt med att få tillhöra ett gäng i skolan så var det next level på universitetet. Nu måste man dessutom ansöka om gemenskapen och oddsen att bli invald var inte stora om man inte hade ett nätverk som lobbade vilt för att man skulle väljas. Hon blev intervjuad av självsäkra 22-åringar med efternamn som avslöjade att de knappast led av ekonomisk oro. Bredbent frågade de henne varför just hon skulle få vara med och på den frågan kunde hon förstås inte svara. Det var plågsamt för dem alla och hon hatade sig själv för att hon plötsligt hade fått för sig att våga bryta mönster och själv ta initiativ. Ensamhet var 100 gånger bättre än utsatthet. Osynlighet var en befrielse.

ANDRA LÄSER