Jazzklassiker på svenska

På sitt soloalbum plockar Bo Sundström in jazzklassiker på svenska, till stor del den 1950–60-talsmusik han under barndomen haft omkring sig.

Henrik Jansson
06.03.2018 06:30 UPPDATERAD 06.03.2018 14:02

Popjazz

Bo Sundström
Mitt dumma jag (Sony)
Under de första åren kategoriserades Bo Kaspers orkesters musik ibland lite nedlåtande som ”husvagnsjazz”, medan eleganten Lars Gullins klassiska korsbefruktning mellan jazz och svensk folkvisa för sin del en gång i tiden fick epitetet ”fäbodjazz”.
När det nu blivit dags för Bo Sundström att på sitt soloalbum Mitt dumma jag återvända till den 1950–60-talsmusik han under barndomen haft omkring sig (mamman var sångerska) är just Gullin en av de kompositörer han valt. ”Jag älskar fäbodjazz”, konstaterar han i textbladet.
Det var i varje fall då han skrev en svensk text till Nat King Coles For Sentimental Reason som projektet tog sin början; idén blev att plocka in jazzevergreens som inte var för sönderspelade, och som kändes bra att sjunga på svenska. Med två undantag är texterna nyskrivna, och inte alls väsensfrämmande från det Sundström gjort inom Bo Kaspers. Också medmusikerna är till största delen desamma, ett yrkeskunnigt och stilsäkert gäng som lägger in små, överraskande finesser där det behövs.

Trevligt med djup

Bo Kaspers har alltid varit bra på att göra ”trevlig” och avslappnad musik, utan att för den skull helt glömma djupet. Och också då Sundströms vardagstexter nu dansar fram på en tillbakalutad groovebotten med harmoniska melodier finns det blåtonade allvaret med i bilden – och musiken blir starkare ju mer plats det tar. Ett i sammanhanget udda men lyckat val är Tom Waits sorgmodiga bardrama All The World Is Green (Allt är som förut). Stämningen är ödesmättad, skilsmässan står för dörren, och natten sveper bort det som varit.
Som titellåt fungerar Bill Evans My Foolish Heart, och dessutom har hans klassiska Monicas vals – med vilken Monica Zetterlund sjöng in de stora amerikanska jazzmusikerna till Sverige – fått plats. Och skivan är konsekvent nog inspelad i den klassiska Atlantisstudion, där producenten Anders Burman under en massa decennier lärde musikerna att det är skitsnack att mindre är mer – men att för mycket alltid är för mycket. I den andan är också det här traditionshyllande paketet skapat.

ANDRA LÄSER