I Israel kan och får de gamla bo hemma

Våra mammor är över 90-åriga änkor, uppvuxna och bosatta i Helsingfors som klarat sig själva duktigt i alla år. Jobbat och betalat skatter, som alla trogna medborgare. Vi, deras barn, är bosatta utomlands sedan 1970-talet. Under den senaste tiden har deras hälsa börjat krångla, och de är nu i behov av utomstående hjälp för att klara vardagen.

Vi har vänt oss till de myndigheter som är ansvariga för åldringsvården i Helsingfors, och till vår stora förfäran har vi upptäckt att hjälpen är så gott som obefintlig och att all hjälp finns att få privat, till dyrt pris, om man råkar vara mycket förmögen. Är man bara vanlig pensionär, ja, då verkar det nog vara bättre att man inte existerar.

Man kan få personlig hjälp hemma upp till fyra gånger om dagen, varje gång av olika vårdare, som ägnar åldringen enbart några få minuter per besök. Sedan, om man kvalificerar, kan man få städhjälp två timmar i månaden! Alltså, en halv timme i veckan! Enligt detta uppmuntras åldringen tydligen till att flytta in på ett ålderdomshem, i stället för att kunna stanna i sitt eget hem med hjälp enligt behov. Det är svårt att förstå logiken bakom detta system, både med tanke på människans psykiska, fysiska och mentala välmående, och helt ekonomiskt, då det ju säkert är billigare att bo hemma med hjälp, än på en dyr institution!

Vi är enormt besvikna över allt detta, och hade väntat oss något helt annat av välståndslandet Finland. Kanske är det bättre utanför Helsingfors, eller kanske är Finland ett välståndsland enbart för de rika, unga och starka?

Det måste inte vara så här, det vet vi, för vi är socialarbetare bland annat inom åldringsvården i Israel, och här är situationen helt annorlunda, långt ifrån perfekt, men det går inte att jämföra! Här har alla åldringar lagenlig rätt till hjälp hemma för att de inte skall vara beroende enbart av hjälp och välvilja från sina barn. Folkpensionsanstalten här har hand om processen och baserat på åldringens tillstånd och ekonomiska situation beviljar den gratis hjälp av olika slag, huvudsakligen en hemvårdare (ett minimum av 5,5 timmar i veckan upp till 30 timmar i veckan), som hjälper med allt inom hemmet; städning, matlagning, dusch, uppköp av mat och mediciner etcetera. Det är alltid en och samma hemvårdare, som blir väl bekant med åldringen och familjen, och som kontrolleras med jämna mellanrum via hembesök av oss socialarbetare.

I många fall beviljas rätten att anställa en hemvårdare, som bor med åldringen dag och natt. De är lagligt anställda vårdare från utlandet (till exempel Filippinerna, Moldavien och Indien). Det är klara lagar och regler för dessa vårdares rättigheter och förpliktelser, och en stor del av lönen betalas av folkpensionsanstalten. Allt detta möjliggör att de flesta åldringar får bo kvar hemma, i en miljö de är vana vid och trivs i, i stället för att tvingas in på ett äldreboende.

Vad måste ske för att Finlands myndigheter skulle ta åldringarnas rättigheter på stort allvar, och skulle bevilja dem värdig och respektfull hjälp, som de är berättigade till, också om deras röst inte hörs stark nog?