Delvis disig soluppgång

Kammarmusikfestivalen av Radions symfoniorkester presenterade på veckoslutet ett program inspirerat av ”Orienten” och variationerna av begreppet såsom Östern, soluppgångens land eller morgonländerna.

Temat som sådant är naturligtvis etnocentriskt. Vaddå ”österländsk” musik? Det man egentligen vill säga är något i stil med ”javanesisk gamelan”, ”japansk gagaku” eller specifika musiker nämnda vid namn. Likväl är ämnet intressant i sin vaghet. Sättet som västerländerna har framställt och bemött främmande musikkulturer är ett stort forskningsämne inom musikhistoria.

Orkestermusikerna Eeva Rysä, Maria Puusaari och Yuki Koyama hade byggt upp ett spretigt men praktiskt program ur alla de tusentals verk som potentiellt kunde falla inom det luddiga temat. Bland annat berättade Rysä att de japanska musikerna inom RSO är en expertis som orkestern vill lyfta fram.

Kimmo Korhonen refererade historien i stora drag i ett välskrivet programblad. Trots det skulle man gärna ha hört ännu mera kontext. Andra kammarmusikfestivaler har ibland bjudit in talare för att erbjuda infallsvinklar. Något liknande kunde ha passat på RSO:s festival. Å andra sidan fick jag intrycket att de konstnärliga ledarna hade sökt en vänlig och lättillgänglig stämning – med soluppgångsbilder på Facebook och konsertrubriker tagna ur Miyazaki-filmer. Den profilen hade kanske inte gått så väl ihop med grubblerier över exotism, nationalism och orientalism inom klassisk musik.

Jag hörde en av söndagens kvällskonserter.

Prokofjevs andra stråkkvartett fängslade med händelserik musik, inslag av kabardinsk folklore och livliga karaktärer i tre satser. Stråkkvartetten – Leena Jaakkola och Maria Puusaari på violin, Olga Reskalenko på viola och Mikko Ivars på cello – imponerade med disciplinerat kvartettmusicerande. Musiken formades åskådligt med olika stämningar och en känsla av dramaturgi.

Francis Poulencs småroliga stycken för brasstrio, Sonat för valthorn, trumpet och trombon, var ett udda mellanspel i programmet. Festivaltemat framstod här som aningen disigt. Jag saknade också mer lättsam virtuositet i spelet av Satu Haaskonen, Atsuko Sakuragi och Line Johannesen.

Festivaltemat lyste klarast i musiken av tonsättaren Chinary Ung, född och uppvuxen i Kambodja men bosatt i USA sedan 1960-talet. Oracle var ett fartfyllt och personligt klingande verk för flöjt, klarinett, violin, cello och slagverk. Intrikata sydostasiatiska tongångar och omsorgsfullt utarbetade klangfärger (skrivna för en svår, heterogen ensemble) växlade mellan snabb och långsam musik på ett medryckande sätt. Musikerna sjöng och hojtade samtidigt som de spelade på sina instrument. József Hárs dirigerade tryggt – allt det svåra spelades med självsäkerhet och en smittande spelglädje.