Ny indiepop inspirerar

Svenska artisten Sibille Attar hade år 2013 stora framgångar med albumet Sleepyhead. Hon blev nominerad vid flera svenska musikgalor och hyllades unisont av kritiker. Hon hade dessutom en låt med den geniala titeln Julian! I want to be a dancer! som jag personligen älskade på albumet. Men efteråt tog Attar en paus och har inte släppt ny musik förrän nu. Det är kanske också därför jag gillar nya singeln I Don't Have To extra mycket – jag har helt enkelt saknat Attars sound.

Attar gör en ganska egen form av indiepop där hennes röst stundvis låter som tagen från 1960-talet, men samtidigt väldigt modern. Orkestreringen i nya låten skapar nästan en illusion av att man lyssnar på en livespelning i rummet bredvid. Det är avskalat men ändå med ett trumkomp som för låten framåt och stämmor som fyller ut ljudbilden. När Attar självsäkert sjunger ut ”I don't have to love you” i refrängen återtar hon positionen som en artist att hålla ögonen på.

Helsingfors-baserade musikgruppen Color Dolor skapar alternativpop och har släppt två album sedan 2013. När de nu är tillbaka med nya singeln Anyway the Wind Blows är det dock betydligt mer avskalad musik än gruppen släppt tidigare.

Singeln bygger egentligen bara på ett grundbeat och Stina Koistinens sång, men under låtens gång tillkommer syntarrangemang, diskret viskande och en lågmält ylande sång i bakgrunden. Det gör att låten slutligen är väldigt intressant och kanske till och med reflekterar den enkla och upprepade låttexten ”Anyway the wind blows” (vart än vinden vänder). Låten har ingen tydlig riktning utan får utvecklas och byggas upp fritt, nästan som om den skulle vara improviserad.